Så valborg, ingen fest för mig inte. Jag har kikat oth, promenerat med vovven&alex och nu blir det mer serie-mys. Det var över 7månader sen jag hade en sånhär segdag och det känns fantastiskt. Hundvakt är jag också. Idag har jag även suttit och kikat på flygbiljetter och hotell.. Jag och bästis ska åka till världens finaste stad och fira våra födelsedagar, kommer bli grymt! Nu längtar jag tills jag får lite pengar så jag kan börja boka biljetter. Vi ska alltså åka till Paris, 4-5dagar. Och sen ska jag boka flygisar till Japan med. Kan inte riktigt förstå att jag varit ifrån mina fina vänner i över ett halvår? Jag saknar er så mycket♥

Okej, så nu har jag äntligen fått ihop den här jävla videon. Haha har kämpat i en vecka.. och så fort jag klippt klart så har det bara försvunnit. Så nu är det inga fina stjärnövergångar (hahaha) eller så, men har ser ni iallafall hur glada barnen blev över skorna ni skänkte pengar till. Tack♥

 
Sara hade lika roligt som barnen, haha :D Saknar dig och jag saknar barnen!

Hur det var med ekonomin, hur mycket behöver man själv i fickpengar, till mat och till annat som inte ingår? 
Jag betalade en stor summa pengar, ca 45tusen. Då fick jag mat och boende ett halvår, flygbiljetter och reseförsäkringar, visum och vaccinationer, presenter till familjen och barnen. Och egentligen allt som behövdes innan resan. Det var dyrt men skönt att inte behöva tänka på några speciella avgifter när jag väl var på plats i Ghana.
Jag hade med mig 13tusen i fickpengar, och det räckte. Jag kunde resa runt och handla saker, det var otroligt billigt i ghana. Det dyraste klädesplagget jag köpte kostade 150kr, billigaste 30kr. Att bo på ett fint hotell kostade ca 45kr/natt. Dock gjorde jag av med hälften av pengarna dom första två månaderna, då fick jag lite panik. Hur skulle det räcka? Men sen reste jag inte runt lika mycket, så då gick det inte åt lika mycket och jag hade tillochmed lite pengar med mig hem igen. 
 
Sen undrar jag också om packning, hur sjutton packar man till en volontärresa? Det är ju inte precis semesterpackning, har du några tips? 
Åh, jag har flera tips på den här frågan.

Här kommer redovisningen på vad era pengar har gått till, först och främst så kommer summorna som jag har fått in på konto under tiden jag varit i Ghana: 
44, 500, 150, 100, 100, 100, 200, 500, 310, 200, 500, 400, 1000, 750, 1000, 100, 222, 630, 60, 
500, 500, 300, 100, 1000, 200, 2500, 300, 500, 500, 1000, 300, 600, 300, 300, 266, 200, 250.
TOTAL= 16482!!!!

Hur jävla fantastiskt är inte det? Jag kunde aldrig föreställa mig att jag skulle få så mycket hjälp när jag startade kontot, men jag är så otroligt tacksam för all hjälp. Jag önskar att jag viste vilka alla var, att jag kunde träffa er personligen och tacka för hjälpen. Men jag får skriva det här, TACK♥

Och jag skrev självklart upp precis vilken summa jag betalade för alla saker, och sen räknade jag ihop totalsummorna på allt och det kommer här nedan för. Det står i cedi, den har skiftat lite under tiden jag var där, första månaderna var en cedi värd 3.5 svenska kronor och sista månaderna var den bara värd 2.5 svenska kronor. Så på ett ungefär är en cedi 3kronor.

TOTAL= 5504 cedi

Alltså känns så otroligt bra att fått ge barnen detta. Mat var självklart det viktigaste, men jag anser även att strandbesöken var viktiga. Barn måste få vara barn. Ved behövde dom för att laga maten, för 500cedi fick dom ved i ca 4månader. Vi betalade deras flyttbil när dom flyttade ifrån huset dom hyrt till deras alldeles egna, gröna, hus. I det huset fanns inte elektricitet så då köpte jag bärbara lampor. Skor är ett måste, att springa runt på gården där det ligger rakblad och annat skräp här och där känns lite osäkert. Sen har dom en vakt där, som är vaken om nätterna och ser till att ingen elaking kommer dit och förstör eller så. Skoluniformer, väskor och andra avgifter är ju också otroligt viktigt, utbildningen är ju så viktigt! Och barnen tyckte verkligen om skolan, det var roligt att se hur dom klädde sig i sina fina uniformer och finaste skorna, kammade håret och trixade innan dom gick iväg till skolan varje morgon. Paketet från sverige var från min mor, det var fyllt med pysselsaker till barnen. Jag minns inte om jag berättade om pysseldagen? Vi satt iallafall och pysslade å spelade spel i över 5timmar en dag. Fantastiskt att se barnen få vara barn en hel dag.

Så, jag hoppas att ni är nöjda. Jag försökte verkligen att prioritera det absolut viktigaste. Men ibland försökte jag göra något lite speciellt för dom också, köpa dom en varsin läsk eller lite popcorn till en filmkväll... ett strandbesök och så. Tycker dom förtjänar att ha roligt, dom kämpar varje dag. Dom förtjänar så mycket mer, världens finaste barn.

Återigen, tack så otroligt mycket. Från mig, John, Madam Mary och Kaki, Prince, Kweku, Michael, Gladys, Esta, Naomi, Baby, Jessica, Benjamin, Emmanuel, Isaac, Dorcas, Andrews, Michael, Esta, Harry, Henry, Prince, Gloria, Samuel, Emmanuel, Desmond, Florence, Benjamin, Diana, Charity, Evelyn, Emmanuel, Emmanuel, Dominic, Nancy, Mary, Emmanuela, Princilla, Jessica, Philip, Felicity, Elijah, Emmanuel på barnhemmet Hope for orphans♥

Nu ska jag nog börja blogg lite normalt igen, har fortfarande lite Ghana inlägg kvar att skriva men det får komma om ett tag. När jag landat och känner att jag kan skriva om det utan att det blir för jobbigt. Dock kommer inlägget om insamlingen upp ikväll! Jag åkte till jobbet imorse, hade informationsdag. Efter mötet plåstrade jag om såret och haltade in på verket. Jag kommer inte sjukskriva mig, det känns bra att vara tillbaka och trots att det gör ont att gå så kommer jag försöka... får ta allt i lugn takt och gör det för ont får jag vila. Nu är jag hemma och ska strax ge mig iväg för att dricka cocacola och babbla ute i det fina vädret med en kompis, låter ju hur bra som helst! Och (bara så att ni vet, ni får anteckna detta också om ni verkligen skulle vilja det.. haha) nu har min kamp mot dom +2kg börjat, hej nyttiga liv... lycka till Johanna ;) 

Så nu är jag pepp på ännu en sommar inne på verket och förhoppningsvis flertalet fina sommarkvällar i öregrund med en å annan öl på klipporna med gött folk. Men sen då? Har ni något tips på vart jag ska ta vägen efter sommarn? Något bra resemål? Något tips på jobb utomlands? Dela gärna med er av tips på fina länder och städer och sevärdheter ♥ PUSS

Cirkus en timme sen förra inlägget, jag kom på mig själv att bara sitta och stirra... det är så svårt att förklara men känslorna är så otroligt splittrade. Fram tills idag har min Ghana resa varit som en dröm, jag kastades in i verkligheten så snabbt att allt som hände i Ghana känns overkligt. Men att höra deras röster fick mig att inse hur otroligt mycket jag saknar dom. Jag har skrivit detta förut men den här resan är det bästa och sämsta jag någonsin gjort. Det känns verkligen som att jag har gjort något bra för barnen, men jag vet fan inte hur jag ska gå vidare från och med nu. Måste glömma dom annars kommer jag gå under... men jag vill absolut inte glömma dom. Varför kan jag inte bara få ha dom här i sverige för? 

Imorgon börjar jag jobba på forsmark igen, tredje sommaren irad. Jag vet dock inte om jag kommer kunna jobba eller om jag måste sjukskriva mig. Fick ett myggbett på baksidan av låret i Ghana, som jag kliat på. I torsdag började det bli infekterat, trodde det skulle bli bättre efter några dagar så jag rengjorde och hade mig. På lördag morgon tog jag mig knappt upp ur sängen, efter ett besök på vårdcentralen fick jag åka in till infektionskliniken. Spenderade 8h på sjukhus den dagen. Nu äter jag penicillin och hoppar runt på kryckor, har ett centimeterstort hål i låret och det är svullet runt om. Gör bajs ont... så jag tänkte kolla om det finns något enklare jobb där jag bara kan sitta eller gå liiiite som jag kan göra några dagar tills benet blir bättre. Finns inte det blir jag tyvärr hemma första dagarna från jobbet. Känns surt, kan behöva lite distraktion... kommer bli galen av att sitta hemma. 

...Idag ringde barnen, så fick jag ringa upp. 15minuters samtal till ghana är nog inte det billigaste för en fattiglapp som mig, men! Det kom ikapp nu iallafall. Fyfan va jobbigt. Det var mest "madam, how are you, what are you doing" men Micheal babblade på massor. Alltsååå, jag vet de är inte bra att få favoriter men man klickar bara bättre med vissa. Jag fick prata med alla dom äldsta och fyfan va jag saknar dom. Kommer jag aldrig mer träffa dom? Jag har sån jävla beslutsångest, åka tillbaka eller inte åka tillbaka? Tur att jag inte har bråttom att bestämma mig. Mina fina barn♥ Synd att man träffar så fina människor på typ andra sidan jordklotet. Tur jag har min fina familj och vänner, dom gör allting liiiiite lättare.

 

Under ett halvårs tid så hinner man komma varandra ganska nära, självklart kom jag vissa närmre än andra. Men det var inte roligt. Inte alls!
Sista veckan sov jag på barnhemmet, det var himla roligt och mysigt. På kvällarna lekte vi lekar och kramades massor, älskar kramar hahaha. Iallafall, på fredag morgonen när jag skulle hem så gick vi upp vid 5.00, barnen sjöng sina böner och bad även för mig. Sen satte vi igång med att tvätta av alla dom minsta barnen och jag försökte få allt att vara som vanligt. Men sen satte jag mig med Jessica i knät och stora Jessica brevid mig, och då gick det inte. Där satt vi och grät ikapp... jag tycker inte om att gråta, haha men vem gör det? Efter ett tag så lyckades jag trösta dom, men det var så svårt att hålla tårarna inne när barnen kom fram och kramades. När alla var klara för att gå till skolan så började vi gå, dom yngsta barnen följde med upp till vägen och det blev mer kramar och tårar, jag kan fortfarande inte förstå att jag kanske aldrig får se min lilla kaka igen.
Sen gick jag och Michael med armarna om varandra hela vägen och Evelyn höll mig i handen. Mina fina hjärtan. Michael var helt förstörd, usch jag tycker så synd om honom. Kunde jag inte få ta med alla barnen hem? Väl framme vid skolan vågade inte barnen krama mig, för dom andra barnen retades, men Michael stod å kramade mig och grät så att han skakade... alltså det skär till i hjärtat varje gång jag tänker på det. Sen gick dom in och jag gick hem. Något av det svåraste jag någonsin gjort. Tanken var att åka tillbaka och hälsa på, men nu vet jag inte längre. Jag vet inte om jag kommer klara av det och jag vet inte om det är bra för barnen. Dom kommer vilja att jag ska stanna lika länge igen och det kan jag inte. Jaja, vi får se om jag åker tillbaka eller inte. Men jag saknar barnen så otroligt mycket, vågar knappt titta på bilder och så än för jag vet inte hur jag kommer reagera. 

Svårt men väldigt roligt med frågor, jag känner mig själv så pass bra att jag vet att jag skulle kunna skriva en novell till svar på varje fråga... därför det är svårt, för jag måste tänka på att inte skriva allt förlångt så att ni orkar läsa. Men väldigt roligt och inspirerande med frågor!

Vad var de svåraste med hela upplevelsen? Eller snarare mest utmanande? Hemlängtan, knyta an till barnen, sysselsättningarna, språket, osv? 
I början hade jag inga problem med hemlängtan, allting var nytt och spännande så det gick bra. Det kom självklart vissa stunder då hemlängtan var jobbigare, men då kunde jag ju alltid ringa hem. Och det var i stortsett alltid fullt upp, jag tyckte det var lite jobbigt med språket iochmed att vi var ensamma med dom yngsta barnen mitt på dagen och det var svårt att leka med dom... vi kunde ju inte förklara lekarna. Men jag lärde dom hoppa hage och vi övade på lite alfabet och att stava, så det gick helt ok ändå. Svåraste och mest utmanande var att se barnen bli slagna med pinnar utan att kunna göra något. Det fungerar inte som volontär att komma till ett ställe och sen försöka lära dom vuxna hur dom ska uppfostra sina barn, så jag fick bita ihop och trösta barnen. Visa dom att jag aldrig någonsin kommer slå dom och berätta för dom hur vi lär barnen saker i sverige... genom att kommunicera.

Upplevde du nån gång att du inte visste vad du skulle göra eller lösa en situation? Typ alltifrån att underhålla barnen, till större problem.
Flera gånger, det var oftast samma problem.. när barnen var osams. Hemma kan jag ju alltid fråga barnen vad som hänt och sen lösa situationen efter vad dom berättar. Men nu kunde barnen sällan förklara vad som hände... ofta berättade dom att "han/hon förolämpade mig, kallade mig kyckling (eller något annat djur)" och det tyckte dom var anledning nog till att kasta en sten eller slå till personen med en pinne. Jag kände mig väldigt vilsen och viste inte riktigt vad jag kunde göra, jag lovar att jag fleeeera gånger varit orättvis och sagt till fel person att sluta, och vara snäll. 

I bloggen skrev du ju om hur kämpigt det var att få mat o annat (tex ordentliga skor) till barnen, hur upplevde du det? 
I början så var det jätte jobbigt, men sen blev jag van med fattigdomen som alla lever i i Ghana. Det känns helt fantastiskt att så många engagerade sig och skänkte pengar, att jag tillsammans med eran hjälp kunde ge barnen mat varje dag, hela skor och strandbesök. Även om mat var det absolut viktigaste så kände jag att det är viktigt att dom får göra något roligt ibland också, dessa barn går i skolan och hjälper till med allt hemma hela dagarna och får inte vara "bara barn", så ett strandbesök fick dom att slappna av och slippa alla sysslor. Att bara få vara barn tror jag är otroligt viktigt. 
Jag tycker det är kämpigare nu. när jag kommit tillbaka till lyxen. Jag blev så irriterad på flygplanet när två syskon på ca 5-6år bråkade. Varför bråkade dom? Jo, en av ipadsen hade dött, så det var otroligt orättvist och den andra borde absolut dela med sig av sin ipad. Alltså två små barn äger varsin ipad... och den vars ipad dog tog senare upp sin smartphone och spelade på. Jag blir irriterad på att vi har så mycket saker och ändå är så otacksamma... medans "mina" barn knappt har någonting.

Vad var det bästa under hela tiden du var iväg?
Jag har flera saker som hände den här resan som jag aldrig kommer glömma. Som när jag sa "Kakan" och hon svarade "madam Johannaaa".. det låter inget speciellt men det var så himla gulligt bara. Sen kommer jag aldrig glömma när jag kom gående till barnhemmet och Michael rusar förbi alla andra och flyger på en, gav mig en lång kram och sen går med armen runt axlarna.. haha så gullig! Å ingen annan av killarna skulle ha vågat göra så, men jag blev lite som Micheals syster eller så, vi babblade på som fan. 
Sen lärde jag mig mycket om mig själv under den här resan, att sluta stressa och oroa mig om allt. Jag insåg hur jag vill vara som person och hur jag vill att folk ska uppfatta mig och jag hoppas att jag kommer kunna nå det någon dag. Blev liiiite mer självsäker.

Känns det inte på nåt sätt overkligt att nu vara tillbaka hemma i en helt annan värld än den du varit i så länge nu, kontrasterna måste vara stora.
Det overkliga är inte att vara hemma igen.. allting är ju som vanligt. Däremot så känns det som att jag har drömt allt. Jag åkte aldrig till Ghana, jag sov och drömde allt. Fan vilken fantasi jag har! Jag hoppas att jag kommer ikapp snart, just nu känns det som att jag lever i en liten bubbla... när den spricker kommer jag nog sitta och gråta en hel del, och sen kan jag förhoppningsvis le åt minnerna och inte bara känna mig ledsen. Det har varit en sjukt bra upplevelse.

Hade du nån kontakt med nån från volontärresor eller en lokal representant som fanns till hands? Vet att du skrivit en del om John, var han den personen?
Ja, jag hade kontakt med två personer från volontärresor.se, Heidi och en till. Ibörjan när det krånglade så hjälpte dom och våran kontaktperson Tina (hon jobbar i Ghana med företaget Experienceit som volontärresor sammarbetar med) att byta boende och projekt. Inom 4timmar från att jag skickade smset hade Tina fixat nytt boende och Heidi ringde från sverige och kollade läget. Vi hade mejlkontakt lite då och då, dom kikade in på bloggen och så. Det kändes hur skönt som helst att åka via dom första gången, jag har ju aldrig rest ensam förut så det kändes säkert. Nu har jag lite (mycket, höhö) kött på benen så nu vågar jag nog ta mig iväg på egen hand... men jag kan verkligen rekomendera att åka genom volontärresor.se (tummen upp för lite gratisreklam). 
John var han som hade hand om barnhemmet, han bodde med barnen och var den som hjälpte min värdmamma med allt, böt lampor och när toalettdörren gick i baklås var han där på bara några minuter. Ville jag ha hjälp att köpa något eller planera en resa så fanns John där. Även han hjälpte mig något enormt och jag är glad att jag fick en sån bra kontaktperson. 


Nu hade jag velat slänga in någon bild från Ghana, men jag är inte riktigt redo att gå igenom bilderna än. Det kommer! Tills vidare, hoppas ni gillade svaren. Är det något mer ni undrar, fråga på. Det var roligt att svara på lite frågor. PUSS

Det är så jävla skönt! Att kunna duscha, inte svettas dygnet runt och att kunna äta varierande och god mat... fantastiskt. Att kunna springa till affären och hitta allt jag behöver, att kunna spola i toaletten och att få vara i fred om jag skulle vilja. Att folk inte ropar efter mig, inte håller mig i handen eller petar på mig när jag är ute och går, att kunna vara anonym om jag vill.. underbart! Att vara hemma med familjen, kunna träffa vänner eller bara sitta och se en film, det är så roligt.
Det är lite konstigt, och jag vill inte verka känslokall... för det är jag inte! Men jag har inte hunnit sakna barnen än. Det var väldigt svårt att åka därifrån, att lämna barnen, speciellt lilla kaki, evelyn och michael som jag kom lite närmre... att veta att jag kanske aldrig får träffa dom igen. Det är jobbigt, men sen kom jag hem och fick träffa Alva, Thea och Wiggo... mina tre syskonbarn som jag tycker så otroligt mycket om, då var det inte lika jobbigt längre. Jag är lyckligt lottad som har så fina människor i mitt liv. Jag var uppe och nattade tjejerna häromdagen och då sa Alva såhär: "Det är så orättvist! Jag har längtat jätte mycket efter dig, och så måste jag bara gå på dagis och sova fast jag egentligen vill vara med dig typ hela tiden ju!" Gullaaaan♥
Det är så himla roligt att få vara hemma med familjen igen!
Däremot har jag inte vågat kolla på bilder från Ghana än, det känns lite som att det är en dröm.. så jag är rädd att det kommer bli så verkligt när jag kollar på bilderna. Usch, den här resan är en av dom bästa och sämsta sakerna jag gjort i mitt liv. Det har varit en otrolig upplevelse men jag har fäst mig vid några av barnen så mycket så det kommer bli svårt att komma över detta. 

Så, nu har jag massor med tid och ett fungerande internet. Har ni några frågor eller önskar ni att jag skriver om något speciellt så kommentera! PUSS

Hejsan, nu är jag hemma i sverige igen. Jag är ledsen för dålig uppdatering, men efter malarian så krånglade internet och jag spenderade nästan all tid på barnhemmet. Nu har jag varit hemma i 5dagar med skulle egentligen haft 3dagar kvar i Ghana. I januari bokade jag nämligen om min biljett, en vecka. Tyckte inte det spelade så stor roll, 23 eller 24 veckor liksom. Det var dock super hemligt och Kjell var den enda som viste om att jag bokade om biljetten, det var superkul att överraska alla.. roligast var att åka till arlanda idag och hämta mamma som kom hem, hon har varit i sydafrika en månad, hon stod som ett frågetecken innan hon ställde sig och kramade mig i typ femton timmar (okej, tio minuter) haha! 

Under tiden jag har varit hemma har jag gått massor med långpromenader i vårvärmen men Kjell&Chip, bakat och lekt med Alva&Thea, kramats med Wiggo och ätit massor med god mat. Äter typ varannan timme, men det är jag värd, haha. Äter potatis varje dag, så jävla gott! Jag har bakat också, nu gör jag min egna glass och cookie dough... fattig som man är har jag inte riktigt råd att springa och köpa ben&jerrys hela tiden. Man blir inte rik på att jobba gratis i ett halvår, chockerande va?!

Så iallafall, jag har hunnit landa lite.. min mage hatar mig och det var ännu en positivanledning till att åka hem tidigare. Nu har det gått snart en vecka och min mage har börjat anpassa sig liiiiiitelite. Egentligen skulle jag haft en ledig dag innan jag började jobba, och en tjorvig mage inne på verket är inte den bästa kombinationen då man måste gå igenom flera säkerhetskontroller för att komma ut till toaletterna.. (förra året var det en stackare som inte hann igenom, tror det var magsjuka som spökade då)

Jag kommer uppdatera lite bättre från och med nu, nu fungerar ju internet superbra igen! Och jag har räknat ihop hur mycket pengar ni skänkte till barnen, helt otroligt! Ni är fantastiska!!! Kommer en lista någon dag i helgen... det tar lite tid att landa och få ordning på sakerna, mitt rum ser ut som ett bombnedslag och jag har bara njutit av att ta det lugnt, och tagit promenader i den friska luften. Nu blir det bak, middag, städning och sen promenad. Låter bra! Snart är det slut på latdagarna, iochmed att jobbet kommer igång så ska jag även börja käka bättre och träna... +2kilo går ju inte! Hahaha, puss!

Den här månaden åker jag hem, helt sjukt känns det att kunna säga det.. men det är sant! Tiden har gått både fort och långsamt, konstig känsla. Menmen, jag är uppe på fötterna igen, igår var nog värsta dagen då jag hade universums värsta hemlängtan, ringde hem och pratade med Kjell på kvällen och då var inte tårarna långt borta. Men idag känns det bättre i och med att jag klarar av att vara vaken och göra saker igen. Internet är dock det sämsta, fungerar nästan aldrig. Facebook går ibland, men bloggen och mejlen är nästintill omöjliga att komma in på. Därför kommer nog bloggen stå rätt tom nu i två-tre veckor.. bara så att ni vet. Jag lever men det är tråkigt att blogga utan bilder, och mitt tålamod är bra men inte när det gäller segt internet.. så jag orkar knappt sitta och uppdatera sidan 10gånger innan inlägget äntligen läggs upp. 
Hoppas ni har förståelse ;* Istället har jag börjat förbereda inlägg som kommer upp när jag landat i sverige, sammanfattning av resan i flera delar, lista angående insamlingen av pengar och mycket mer skojj! Ha det så bra så länge så hörs vi när vi hörs, PUSS!