19dagar. Japp, så länge har jag varit hemma. Tiden har gått så snabbt. Jag har hunnit varit hemma en vecka och bara varit, gått promenader och träffat alla. Jag har hunnit jobba en vecka inne på verket. Allting är som vanligt igen, fast inte jag. Jag är helt ur balans och det blir värre för varje dag som går. Barnen ringde mig idag igen, fjärde gången sen jag kom hem. Varje gång dom säger "madam i miss you, we miss you" känns det som att mitt hjärta går sönder lite mer. Det känns som att jag har gjort slut med fyrtio personer, samtidigt. Men det sägs att tiden läker alla sår så nu kan väl tiden gå lite snabbare så jag slipper må såhär, det gör mig lättretlig. Jag saknar barnen som sjutton, och resan förändrade mig. Jag tror barnen har lärt mig något som jag kommer värdesätta resten av livet.

"Isn't it funny how day by day nothing changes, but when you look back, everything is different."