Så jag spenderade nästan ett halvår i Ghana, 160dagar. Idag har jag varit hemma lika länge. Ibland när jag tänker tillbaka är det som om jag var där iförrgår men ibland är det som om det var i ett annat liv. Jag tänkte skriva lite om resan i sig och tiden efter resan.

För ett år sen hade jag bara några veckor kvar innan jag skulle bege mig iväg på vad som skulle bli mitt livs hittills största äventyr. Jag var nervös och orolig över saker som jag några veckor senare skulle skaka huvudet åt och skratta... varför oroade jag mig om hur det skulle gå att duscha med hink och skopa? Jag skulle ha oroat mig om kulturchocken. Och jag skulle ha förberett mig för hur svårt det senare skulle bli att lämna barnen. Men iallafall... jag skrev listor, packade och oroade mig... den 3/11-2013 stod jag på flygplatsen och kramade Kjell och en gråtandes mamma hejdå. Jag kan erkänna att det kändes jobbigt, ett halvår utan att träffa mamma... förförsta gången.
Jag minns chocken när jag klev ur planet, det var som att gå in i en vägg... ut i värmen och in i fattigdomen. På flygplatsen var det kaos, folk överallt och allt var lite små skabbigt. Första dagarna fick vi volontärer vara på ett vandrarhem i huvudstaden Accra, jag hade mer eller mindre panik. Alla andra skulle vara i Ghana 1-4månader och när jag berättade hur länge jag skulle stanna så fick jag till svar "oj så länge!" och när jag såg deras miner insåg jag hur lång tid det faktiskt var. Efter några dagar med lite ghaniansk mat, lektioner om kulturen och dans+musik lektioner och sightseeing i huvudstaden blev vi utskickade till olika ställen i landet, jag och Isabelle blev satta på en buss upp till norr. Det tog oss 15timmar att komma fram till Guabuliga, med två pauser där man kunde köpa lite frukt och slåss med kackerlackorna på "toaletterna" som bara var ett hål i marken... det var hemskt!

Väl uppe i norr var det galet varmt, barnhemmet var inte alls som jag tänkt mig och vi fick bara vara där två-tre timmar per dag, ingen pratade engelska, det fanns nästan inget att göra när vi var lediga och vår värdmamma lagade väldigt ogod mat. När hon försökte sälja mig till en tandlös gammal äcklig alkis gubbe rann det över och jag gav upp, ringde våran kontakt person och dagen efter satt jag och Isabell på den där jävla bussen igen. Den här gången blev det inga toabesök under vägen, för kackerlackorna klarade jag inte av.
När vi kom fram till vår nya by, Gomoa Tarkwa så möttes vi av Sara&Svea och vår värdmamma Juliette. Så då var vi fyra volontärer på samma ställe, och Sara hade jag ju haft kontakt med några månader innan resan så det var jätte roligt att vi hamnade på samma ställe. Första dagen gick vi till barnhemmet en snabbis bara för att säga hej, och känslan av att se barnen komma springandes mot oss med armarna öppna och samtidigt ropandes "madame, please welcome" med ett stort leende på läpparna var fantastiskt. Den känslan var lika fantastisk alla gånger, för det var alltid samma sak när man kom till barnhemmet, och det var så underbart... även om jag nästan ramlade omkull när flera barn kastade sig runt halsen på mig samtidigt. Världens bästa välkomnande.
Efter ett tag gick vi hemåt och packade upp, i ett mindre rum än det vi hade uppe i norr, men så mycket fräschare. Nu hade vi även en riktig toalett, den gick inte att spola men var bättre än ett hål i marken som var fyllt med kackerlackor. Och ett eget duschrum inomhus, jag gillade dock att duscha utomhus men det var lite små jobbigt att få ut tupparna ur duschområdet... haha! 
Hos Juliette fick vi bättre mat, väldigt enformigt men den smakade bra. Vi volontärer kom bra överens, och var glada över att bo nära huvudstaden. För neråt i landet fanns det mycket mer att göra. Vi reste till stranden i CapeCoast och Winneba. I CapeCoast bodde vi på hotell fem gånger under tiden jag var där, fick äta god mat och även festa lite. Vi åkte även till Volta och badade i vattenfall, matade apor i skogen och besteg ett berg. Det var riktigt häftigt att få uppleva. Trots att jag trivdes väldigt bra i den nya byn så var det skönt att få åka iväg och ta en paus ibland.
Efter några dagar på det nya barnhemmet släppte min panik känsla. Det kändes bra att jag hade så lång tid på mig att lära känna barnen och komma in i rutinerna. John, som var en av dom som hade mest hand om barnhemmet, var väldigt duktig på engelska så vi kunde prata massor... jag fick reda på framtidsdrömmarna om barnhemmet osv. Det tog ett tag i att vänja sig med fattigheten och att komma in i rutinerna. Vi handtvättade alla barnens kläder varje dag i vatten som vi hämtade i hinkar, ute i ett hål i marken mitt inne i skogen. Vi bar tillbaka dom fulla vattenhinkarna på huvudet och det var väldigt svårt i början. Barnen skrattade nästan så att dom grät när vi kom tillbaka och var genomblöta, haha! 
Att gå hem genom stan var jobbigt i början, men efter ett tag blev vi vana med att alla ropade efter oss, kom fram och tog oss i händerna och stirrade efter oss. Dom få gångerna dom inte gjorde det kändes det konstigt.
Efter två månader blev vi bara två volontärer kvar, hemlängtan blev lite jobbig när vi viste att Svea och Isabelle fick komma hem och träffa alla. Men jag fick en ny roomie och en bästa kompis. Jag förstå fortfarande hur jag och Sara kunde hålla sams. I två månader delade vi rum, jobbade tillsammans, reste tillsammans och bara hängde ihop hela tiden. Och i 15 sekunder en varm dag var vi lite små irriterade på varandra, men inte mer... 15sekunder! Vi satt och pratade om det flera gånger, hur konstigt det var att vi inte drev varandra till vansinne, haha, men det gick så bra. Saris! Du är saknad!
Så när Sara åkte hem efter 4månader så fick jag panik igen. Hur skulle jag klara mig ensam i två månader? Men jag tog mig iväg till barnhemmet varje dag efter frukost och det var fantastiskt. Jag hade alltid haft en känsla av att det var Volontärerna och Vi, men nu kom jag in i gruppen Vi. Barnen gjorde sitt bästa för att prata engelska hela tiden och dom kämpade för att få mig att känna mig som en del i gruppen. Det underlättade och paniken släppte lite, jag började istället tycka att det var synd att dom sista dagarna med mina fina barn flög iväg så fort. Snart skulle jag få lämna mina 40barn, mina syskon/barn/bästa vänner. Relationerna vi fick var så olika, vi retades som syskon, jag fick säga åt dom om dom var mina barn och vi skrattade tillsammans som bästa vänner. 
Dom sista två månaderna fick jag verkligen en uppfattning om vem dom var som person. Innan hade det viktigaste för mig varit att få ett namn till varje ansikte... nu kunde jag helt plötsligt veta vem det var som grät i rummet brevid, vem som skrattade och även känna igen dom när dom kom gående på långt håll. Det kanske inte låter som värsta grejen, men det var 40barn. Jag tyckte alla var såååå lika i början, så för mig var det en häftig känsla när jag insåg hur bra jag lärt känna dom.

Sådär, detta var första delen av min Ghana-sammanfattning. Jag beundrar er som orkade läsa allt och hoppas isåfall att ni tycker nästa del är lika "intressant"... jag vill dock säga att jag skriver detta som ett påminnelse för mig själv, en sammanfattning av mitt äventyr. Nästa del kommer upp imorgon. PUSS