Under ett halvårs tid så hinner man komma varandra ganska nära, självklart kom jag vissa närmre än andra. Men det var inte roligt. Inte alls!
Sista veckan sov jag på barnhemmet, det var himla roligt och mysigt. På kvällarna lekte vi lekar och kramades massor, älskar kramar hahaha. Iallafall, på fredag morgonen när jag skulle hem så gick vi upp vid 5.00, barnen sjöng sina böner och bad även för mig. Sen satte vi igång med att tvätta av alla dom minsta barnen och jag försökte få allt att vara som vanligt. Men sen satte jag mig med Jessica i knät och stora Jessica brevid mig, och då gick det inte. Där satt vi och grät ikapp... jag tycker inte om att gråta, haha men vem gör det? Efter ett tag så lyckades jag trösta dom, men det var så svårt att hålla tårarna inne när barnen kom fram och kramades. När alla var klara för att gå till skolan så började vi gå, dom yngsta barnen följde med upp till vägen och det blev mer kramar och tårar, jag kan fortfarande inte förstå att jag kanske aldrig får se min lilla kaka igen.
Sen gick jag och Michael med armarna om varandra hela vägen och Evelyn höll mig i handen. Mina fina hjärtan. Michael var helt förstörd, usch jag tycker så synd om honom. Kunde jag inte få ta med alla barnen hem? Väl framme vid skolan vågade inte barnen krama mig, för dom andra barnen retades, men Michael stod å kramade mig och grät så att han skakade... alltså det skär till i hjärtat varje gång jag tänker på det. Sen gick dom in och jag gick hem. Något av det svåraste jag någonsin gjort. Tanken var att åka tillbaka och hälsa på, men nu vet jag inte längre. Jag vet inte om jag kommer klara av det och jag vet inte om det är bra för barnen. Dom kommer vilja att jag ska stanna lika länge igen och det kan jag inte. Jaja, vi får se om jag åker tillbaka eller inte. Men jag saknar barnen så otroligt mycket, vågar knappt titta på bilder och så än för jag vet inte hur jag kommer reagera.