Iförrgår va som sagt min mor och jag till stan, Chip fick halsmandlarna bort opererade och min mamma och veterinären skämde upp mig genom att säga att de kunde gå dåligt/att man kände på sig att något skulle hända. Allt gick som tur var bra och nu har vi en sur och uttråkad hund här hemma, som äter uppblött mat och inte får rulla sig i snön, eller vara lös överhuvudtaget. 

Men en sak som oroar mig, ger mig en klump i magen. När vi hämtat bebis efter op. så va han rätt groggy så de tog ett tag att få upp honom i bilen, under tiden kommer en dam ut från sjukhuset, med en liten låda i händerna och gråtandes. Hon har alltså avlivat sitt djur. Och jag som har hund förstår hur extremt jobbig den dagen man mister sitt husdjur måste vara. För det är inte "bara" en hund/katt/råtta/fågel osv, de är en familjemedlem som har varit perfekt genom allt. 

Bläää. Min bejbis fyller tio år i höst. Nästan så att jag vill stanna kvar hemma bara för att inte missa hans sista år. Min kärlek♥