Jag tycker lite synd om min bebbooo, eller kanske börja säga min gamla gubbe, han är ju trots allt 10.5 år. Iallafall, varje gång jag bestämmer mig för att göra något åt kroppen min så blir han också ofrivilligt indragen i det. Men det är ju så tråkigt att vara ute och promenera/springa ensam. Jaja, nu har vi hållt i några dagar med morgonpromenader som avslutas med en springtur i skogen... idag sprang jag två varv men Chip gav upp efter ett och lade sig och väntade på mig, latfisen! Har iallafall gått ner mina ris+bröd kilon nu, så jag är glad. Tänker nog fortsätta, det är ganska härligt att börja morgonen med en timme ute i friska luften ju... äta mindre och röra sig mer, istället för att äta mycket och knappt röra på sig. Hurtigt. Jaja, vi får se hur länge det här håller i sig. PUSS