Den här veckan har humöret gått lite upp och ner, pågrund av flera saker. Först och främst så vet jag att om några dagar så har det gått halvtid. Det känns som om jag har varit här i evigheter men jag tror ändå att tiden kommer gå hur fort som helst nu å sen står jag där på flygplatsen och saknar barnen som tusan. Så jag längtar hem, men ändå inte. Sen har magen mått så jävla dåligt, och jag vet inte vad det beror på.. men jag kan gissa på att det är pga att vi bara fått en skål med massor av ris och en matsked tomatsås till det... vi har ätit det 6dagar i veckan, 3veckor irad nu.

Sen då, barnen har varit jävliga.. det är så svårt för vi är på barnhemmet mellan 8.15-12.15, då är det bara dom minsta barnen där och dom kan säga "Please madame, welcome. My name is.. Im fine. " sen pratar dom inge mer engelska. Så det är otroligt frustrerande när dom står och tänker kasta sten på varandra och så ska jag förklara varför dom inte får göra det.. å dom står och skrattar, tar upp en ny sten och skrattar ännu mer. Samtidigt som man springer fram för att ta stenen ur handen på dom så har man åtminstonde 2andra barn hängandes på en.. 

Och imorse blev jag så arg, eller ledsen eller vad jag nu blev. Blandade känslor. Men vi går alltid till skolan och möter barnen innan vi går till barnhemmet. Så vi sitter och kollar på när dom ber bönen/sjunger sina sånger (som dom alltid gör innan dom får gå in i skolan) och då kommer det fram en liten kille, ca 7år.. som hade någon typ av utvecklingsstörning. Jätte söt kille som är helt fascinerad av Saras hår, så han sitter och sliter lite i det och vi skrattar och försöker prata lite med honom. Så ser jag hur alla andra står och skrattar, några barn jagar bort honom och jag vet inte.. bara allmänt jävla otrevliga. Då tyckte jag så otroligt synd om lillkillen. Han får verkligen inte den hjälp han skulle behöva, jag tror inte ens han får gå i skolan.. och alla bara skrattar till honom. För "the boy is not normal".. Och för att vi pratade med honom så sa lärarna något förolämpande om oss, enligt våra barn.
Okej, så bara för att han inte är helt "normal" så ska man inte prata med honom? Vafan är det för jävla tankesätt? Å vafan är normalt egentligen? Hur kan dom veta att jag är "normal"? Åååååh haha alltså sånt där gör mig så jävla irriterad.. ska jag springa bort från en liten kille, och stå och skratta åt honom, bara för att han föddes lite annorlunda? Inte konstigt att (en kille i byn, ca 24år, är också utvecklingsstörd och han är lite galen, kastar saker efter folk osv) dom blir "annorlunda" och "aggresiva" när dom inte får någon typ av stimulans över huvudtaget.. ingen skola och ingen som vill prata med en.. när alla bara står och skrattar åt en. Då söker dom ju uppmärksamhet och så på alla sätt.. och då blir det som med han lite äldre killen. Han är lite läskig just för att han kastar vad som helst som finns i närheten, en gång en glasflaska och en annan gång en grillad majs. 

 

Men sen är det dom där stunderna då barnen får mig att skratta så att jag nästan gråter, det kan va något dom säger när vi sitter och tvättar, eller när man får en bamsekram eller när barnen uttalar något väldigt galet.. haha som en av killarna frågade mig idag "madame, do you like coke?" bara det att han uttalade det liiiiite galet.. Hahaha jag ba "whaaaat did you say?!?!?!" hahaha.. sen förstod jag, han undrade om jag gillade cocacola hahaha! 

Sen är det fortfarande jobbigt när våran MadameMary eller lärarna slår barnen med pinnar, idag jagade dom lilleE bara för att han hade "förstört" vattnet.. som redan är skitigt då dom hämtar det i en lergrop. Är det verkligen värt att slå ett barn pågrund utav det? Åååh! Jag är otroligt tacksam över att våran MadameMary inte använder pinnen så ofta som lärarna verkar göra.