Lusten att skriva här och i dagboken går lite i vågor. Jag tycker det är lite svårt att veta hur mycket jag kan skriva här, hur mycket av mina känslor/tankar vill jag skriva ut på internet så att vem som helst kan läsa de? 
Aja, en liten uppdatering om hur det är nu, 5dagar aloooone. Jag klarar mig. Det är lite tråkigt ibland, men det går. Jag har sovit otroligt dåligt, då det lyckats bli strömavbrott till och från varenda natt sen Sara åkte hem.. vilket betyder att lampan utanför mitt fönster släcks. Och jag är extremt mörkrädd. Speciellt när jag är ensam. Men det går det med, har sovit lite efter lunch varje dag. Hahaha som ett litet barn, menmen. Varje dag är jag på barnhemmet 4-5h, sitter och tvättar med tjejerna, spelar fotboll med killarna och busar med dom minsta. Det är fantastiskt och få ha dom helt för sig själv, lite egoistiskt meeen det får man väl vara ibland? Jag har en extrem separationsångest, hur ska jag kunna åka här i från? Vems dumma jävla ide var det att jag skulle åka iväg så här? Jag vet ju hur jag är, jag vet att jag aldrig kommer kunna släppa dom här barnen. Dom kommer ju finnas i mina tankar dagligen. Jag tycker det är jobbigt att sakna folk, vilket jag ofta gör då min familj och mina vänner bor lite här och var. Men det här är ju "mina" barn! Jag tycker det är lite extra jobbigt att jag inte kan ringa dom när som helst, att dom inte har en dator (så vi kan mejla, skicka bilder osv) och att jag inte kommer kunna hålla kontakten med dom lika lätt som man kan hålla kontakten med folk i sverige. Att inte få veta vad som händer med dom senare i deras liv, när dom flyttar ifrån barnhemmet.. det gör mig lite, hmm jag vet inte hur jag ska beskriva min känsla? Orolig? Ledsen? Irriterad? Iallafall jag vill ha kontakt med alla barnen och kunna följa deras liv, veta hur det går för dom och kunna hjälpa dom om det inte går bra. 
Usch, jag ser framemot att komma hem och träffa alla saknade, men jag ser inte framemot att lämna dessa fina ungar♥