Okej, vad händer här? Jo, igår var vi först i kyrkan ett tag, sen promenerade vi och solade även lite. Sen slappade vi på rummet.. som vanligt. Vi har långt till närmaste stad och i våran by finns det inget att göra, ingen kan nästan engelska så att sitta ute med familjen gav vi upp med efter flera försök (det är inte roligt att höra sitt namn, följt av skratt och en livlig diskussion.. utan att få veta vad dom säger om än). 
Så iallafall, vi gick och skulle hälsa på en annan volontär, som inte var hemma. Påvägen hem hann det bli mörkt, och ni som känner mig vet ju hur mörkrädd jag är.. så iallafall, det hände lite saker, en man och alkohol var inblandat i historien, obehagligt och jag gick därifrån med tårar i ögonen. När vi kom hem diskuterade vi om vad vi skulle göra och kom fram till att vi skulle mejla våran kontaktperson, hon ringde upp mig tidigt på morgonen och sa att vi får byta ställe imorgon. Vi måste känna oss säkra och det gör vi inte här efter gårdagen.
Och sen att barnhemmet inte är ett barnhem gör ju också att vi vill byta, har jag betalat så mycket för att få jobba hela dagarna så vill jag verkligen göra det också. Att jobba 3h/dag duger inte för mig, och det var så mycket vi skulle få jobba. Av två anledningar. 1. Vi skulle inte störa familjen (barnen hyr rummet av) för mycket. 2. Vi har ingenstans att gå in mitt på dagen då solen är som starkast, vilket skulle resultera i solsting osv.

Så vi är extremt tacksamma över all hjälp vi har fått från volontärresor/experiencit, och all stöttning hemifrån. Det känns oerhört skönt att få åka härifrån imorgon, för nu idag har dom kämpat hela dagen med att övertala oss att stanna.. dragit hit folk som ska prata med oss osv. Men vad dom än säger så kommer vi inte känna oss säkrare. Så imorgon sätter vi oss på bussen ner till Accra igen, 15timmar. Jippieee! Haha men jag kommer dra ett streck över allt, börja om och inte låta det här påverka resten av resan. Det här är mitt (hittills) största äventyr i livet och det ska bli gööörgööött! 

Puss på skinkan.