Ååååh. Fan! Jag ringde hem och pratade med mamma&Kjell idag, och lilla Wiggo♥ Kul att få prata med dom, men det gör lite ont i hjärtat också. Av att veta att allt där hemma fortsätter som vanligt medan mitt liv är helt tvärtom. Känner mig lite upp och ner. Och jag saknar maten, dom skulle äta kyckling med vitlöksgegga osv.. MUMMS!
Jag anpassar mig rätt bra. Hink-duschen duger fint. Hålet i marken duger fint, när det är mörkt kissar jag utomhus. Jag klarar av att döda spindlarna på rummet. Jag kan sova någorlunda bra trots att sängen är sne och ranglig. meeeen ÅÅÅH!
Och min bebis. Fyfan va han är saknad. Och fan om du går och dör medan jag är borta.. då blir jag arg! Min fina gamla gubbe, jag hoppas verkligen att han finns kvar när jag kommer hem i april, så jag blir varmt välkomnad hemma♥
Det är skönt att jag kan ringa hem iallafall, det är inte alls dyrt. Så jag kan ringa hem utan att bli urfattig. Och det är grymt att jag fick bo med Isabelle, så man inte är helt ensam. För det är så slappt här om dagarna, pågrund av värmen, så det är verkligen guld att kunna snacka med någon då. För visst att min engelska är dålig.. men dom som bor här... haha deras engelska är ännu sämre! Så Jag hade typ suttit tyst hela dagarna annars.. och hur skulle det gå liksom? Jag som behöver prata oavbrutet typ haha :) 
Aja, nu är det 23veckor kvar, sen åker jag hem till verkligheten igen. Men jag hoppas att jag anpassar mig här, blir van med att ta det lugnt och att jag slipper att ha hemlängtan (så mycket iallafall, förstår att jag kommer ha det en hel del.. meeeen jag hoppas det inte kommer påverka min tid här negativt). 
Nu har jag skrivit av mig.. haha, hörs med ett lite mer positiv inlägg imorgon. Saknar er därhemma i sverigeee, min fining och dig. Lövju. PUSS