Jag tror folk i små städer är rädda för att utvecklas. Det var anledningen till varför jag flyttade till uppsala för att plugga, jag kunde lika gärna gått en liknande linje här. Men jag var trött på att allt var lika dant varje dag, att ingen vågade sticka ut och säga ifrån, grupptrycket som finns men som inte märks, all skitsnack. Jag tyckte att jag vuxit ifrån det. Och det hade jag, under dom tre åren jag bodde i uppsala har jag utvecklats helt enormt, jag kan säga att jag är en ny människa. Jag är mer självsäker, jag gör som jag vill och jag vågar stå för vad jag gör. Jag tror på mig själv.

Varför jag skriver det här? Jo, nu har jag bott i östhammar på heltid i mindre än en vecka, och jag får redan psykbryt. Alla som bor här är precis som förr. Jag vill att något ska hända, jag vill ta vara på alla fina soliga dagar, jag vill spendera dom sittandes utomhus med mina vänner. Men vad? Jo, ingen vill, ingen hör av sig. Alla sitter inne och häckar. Jag vill ha roligt igen! Jag vill göra saker!

Jag saknar uppsala, jag saknar min klass och jag saknar min rumskompis. Vi hade det jävligt bra i våran lilla lägenhet, filmkvällar å kvällspromenader osv. Emelie är verkligen en sån som tar vara på tiden och snart tar jag å flyttar till mora om jag inte hittar någon rolig människa här alltså! Och vi alla borde vara så jävla stolta över oss själva att vi vågade flytta hemifrån när vi var så unga. Det är ju sjukt.