Jag sitter och ser Marley&Me igen, såg den för någon vecka sen. Och usch, i slutet bölar jag som jag vet inte vad. Haha jag vet, tönt! Men jag tänker på hur det kommer bli att förlora min lilla bebis, jag kommer sakna honom så grymt mycket. Jag saknar honom varje vecka, jag vill inte åka ifrån honom på söndagarna och jag blir ledsen om han är ute på promenad när jag kommer hem (för då är det ingen som kommer och skäller, gnäller och slår sönder bena med svansen (som han inte kan sluta vifta på typ)) och det är tråkigt att inte komma hem till mitt glada hjärta. Gullhunden som inte låter mig ha maten ifred, som river mig och bits när man ska leka me han, som drar sönder armarna när man är ute med honom och som skvätter dreggel. Som sover brevid en när man är ensam, som lägger tassen i knät om man är ledsen. Som står ute i vattnet och vägrar komma tillbaka när man har bråttom hem igen, som jagar fåglar i skogen och försvinner i timmar. Min lilla vovve♥
Så öh ja, ville bara erkänna något pinsamt om mig själv! Nu ska jag se klart filmen. Pöss