Det börjar bli outhärdligt att vara gravid nu, jag har så ont. Jag tar mig knappt inte upp från liggande läge till sittande utan hjälp, de gångerna jag inte har hjälp så blir det en hel del svordomar och flaxande med armarna innan jag väl är uppe. Jag är verkligen imponerad över de som klarar av att gå igenom en graviditet på egen hand. Jag känner spontant att jag inte hade överlevt utan min fina sambo. Han hjälper mig upp, hämtar saker så att jag ska slippa resa mig i onödan, strycker mig över magen såfort han märker att det smärtar, håller håret när jag måste spy, tröstar mig när jag gråter... även när jag gråter utan egentlig anledning. Han är verkligen bäst!

 

Idag är vi nere på ensiffrigt i nedräkningen, när jag konstaterade det imorse kollade vi på varandra med uppspärrade ögon... haha paniken! Som vi längtar, men det har känts så långt bort. Det har ju "varit flera månader kvar" så länge och helt plötsligt så kan vi säga "nästan bara en vecka kvar"... det är svårt att smälta att vi snart blir en liten familj. Vi är vuxna på riktigt nu ju?!

 

Jag längtar iallafall, så jag får va vaken om nätterna av en anledning. Nu sover jag knappt pga smärtan i ryggen, jobbiga sammandragningar, ständiga nattliga toalettbesök och antagligen massa nerver. Så jag ligger bara och vrider å vänder på mig, försöker hitta en bra sovställning men detta är nästintill omöjligt så det slutar oftast med att jag måste gå upp och äta nesquik (♥♥♥) å se nån film för att sen kunna gå in till sängen och bara totaldäcka. Jag vet att det antagligen kommer bli många vakna nätter i framtiden, men då är det för att våran dotter kommer behöva något. Jag kommer ha något att vara vaken för, inte bara vara vaken för att kroppen är dum. Kom nu lilla vännen! Vi väntar på dig♥