Jag vet inte hur det är möjligt, men imorse när jag vaknade hade jag glömt bort att jag var gravid. Jag fick dock en påminnelse om statusen rätt snabbt, i form av en hård spark upp mot revbenet. Jag är facinerad men samtidigt livrädd över att det ligger en människa i min kropp. Och nervös över att hon snart är ute. Och att jag ska ta hand om henne, vara hennes mamma resten av mitt liv. Men det är en häftig känlsa samtidigt.

 

Iallafall, våran lilla lånehund Lotta har varit här ganska mycket den senaste tiden å nu när hon inte är här saknar jag henne konstant. Världens bästa sällskap när man ligger hemma och har ont. Hon mös med magen, vi lekte lite och hon fick mig att komma ut på korta promenader varenda dag. Jag saknar lite att ha hund på heltid, men vill helst inte bo i lägenhet och ha hund. (OBS! Marie: Läs inte kommande mening, haha♥) Men nästa gång hon är här kanske jag kidnappar henne så hon blir kvar för alltid, för usch så jobbigt det är när hon ska åka härifrån. När hon åkte hem i fredags så fick M gå ner och lämna henne, så satt jag kvar uppe i lägenheten å storbölade. Tänk att man kan bli så fäst vid en liten vovve? Men titta så söt hon är: