Usch så nervösa vi är! Häromdagen blödde jag rätt mycket, så vi ringde förlossningen men fick avvakta i ungefär en halvtimme... under de 30 minuterna hann vi inse att vi verkligen inte är redo mentalt än. Rent materiellt är vi färdiga, bb-väskan står redo och allt annat är klart. Men vi har inte insett att vi inom några veckor kommer vara en egen liten familj, vi kommer nog inte förstå det förens hon är ute. Men blödningen avtog och vi slapp åka in, nu andas vi igenom några förvärkar som kommer då och då å försöker mest njuta av de sista dagarna.

Jag sover väldigt dåligt och gråter ofta... Jag avundas dom som känner sig fin när dom är gravida, jag har aldrig vantrivts så mycket i min egna kropp som jag gör just nu. Jag känner mig stor som ett hus, otymplig, randig och hängig. Har aldrig några kläder som är fina, det enda som passar är ju mjukiskläder och jag är såååå less på leggings och linnen.

Sen har jag haft turen att slippa vara galet hormonell, visst... jag har haft mina dagar precis som alla andra. Men jag har inte gråtit till reklamfilmer osv som man hör att gravida "ofta gör". Det kom nu mot slutet, jag ringde tillexempel Mathias en dag påvägen hem från jobbet och vi småpratade om allt möjligt, sen från ingenstans började tårarna forsa. Och dom slutade inte. Så jag satt å storbölade på bussen, Mathias fattade ingenting men när jag samtidigt skrattade började han retas. Sa saker i stil med "Men älskade älsklingen hur är deeeet?!" och tror ni tårarna slutade rinna då eller? NEJ! Det forsade ännu mer såklart. Himla svårt att förstå. Men kul i efterhand.
Mindre roligt är det de få gångerna jag bråkat på honom, men han har världens bästa tålamod och förstår mig.. Man kommer långt genom att prata med varandra! Min bästa sambo, kommer bli en så bra pappa♥