Jag tog mig till den större grannstaden Swedru några gånger för lite shopping. I Ghana fanns det inga riktiga matbutiker, allt köptes på marknader där det var tusentals flugor... eller i små små små butiker längst vägen. Men i Sweddan kunde man hitta lite snickers eller pringles om man hade tur och det kunde faktiskt lindra hemlängtan lite grann. För även om jag inte ville lämna barnen så saknade jag alla hemma såklart. Inte för att låta hemsk, haha, men det jag saknade mest var faktiskt riktig mat. Jag var otroligt less på ris och tomatsås, undertiden Sara fortfarande var kvar så pratade vi om mat flera gånger per dag... vad var det första vi skulle äta när vi kom hem? Jag kan erkänna att en fredagskväll så satt jag där med min tallrik ris, klutt tomatsås och äckliga fisk (luktade kattmat, hade fjäll och ben kvar... jag älskar fisk i vanliga fall) och hade just sett en bild på facebook på tacos... så satt jag med tårarna bakom ögonlocken och en klump i halsen... hahaha så illa vart det!
Så helgerna spenderades med barnen. Och wow! Varför hade vi inte rest i veckorna för? Det var fantastiskt att vara på barnhemmet under helgerna när dom äldsta barnen var hemma från skolan hela dagarna. Jag spenderade ca 20timmar på barnhemmet varje helg, vi gjorde alla sysslor som vanligt och efter det pysslade vi och lekte massor. Jag tog med barnen till stranden, ordnade filmkvällar och gjorde massa roliga saker som jag hoppas att dom kommer kunna tänka tillbaka på med ett leende på läpparna, precis som jag gör nu.
Så fort jag mådde bättre gick jag till barnen, där mådde jag bra och hemlängtan kändes aldrig av där. Men såfort det började mörkna gick jag hem, det var en säker by... men jag som vit stack ut väldigt mycket och eftersom jag tydligen är jätte rik så var det inte helt säkert att gå ensam genom byn när det var mörkt. Så om kvällarna satt jag på rummet, med en jobbig hemlängtan.
Jag var där från 12.00-8.00 och det är den bästa veckan jag har varit med om hittills. Jag vill och kan nog inte ens beskriva den, kan bara säga att jag aldrig har kramats så mycket någonsin och aldrig skrattat så mycket förrut.
När vi kom fram till skolan blev det ett lätt hejdå, vi vinkade mest. Vi hade ju kramats hela veckan. Men Michael, honom fick jag tvinga in i skolan efter deras morgonbön. Han stod vid min sida hela tiden. 
Jag hade bestämt mig för att inte få favoriter, och trots att jag kom alla väldigt nära så fick jag ju vissa som jag klickade extra bra med. Och min fina M var en av dom, så himla fin människa som alltid var glad och hjälpsam.. trots att han fått gå igenom så mycket dåligt i sitt liv. Så när han och alla barnen gått in i skolan och jag gick hemåt vart jag tvungen att sätta mig ner, bland alla fjädrar och allt get-bajs... det var som ett slag i magen. Jag kunde inte andas, jag kunde inte se så jag bara satt där med någon konstig gråt-attack.
Sen åkte vi till flygplatsen för att hämta mamma som också varit utomlands i några veckor. Jag stod framför henne i vad som kändes som fleeeeera minuter men som kanske var 20 sekunder... innan hon såg mig. Vilken chock hon fick! Haha hon var ju helt inställd på att hon skulle åka tillbaka till Arlanda och hämta mig några dagar senare. Det var otroligt roligt att få överraska alla. 
Sen har jag insett att livet är för kort för att gå runt och vara olycklig, nähe?! Men varför ska jag lägga ner tid på människor som inte ger mig någonting tillbaka? Det är visserligen svårt att ta distans ibland, men jag har reflekterat gamla relationer och verkligen bestämt mig för att inte låta liknande saker inträffa igen. Respekterar och tror mer på mig själv nu, jag vet att jag klarar av mycket och att jag precis som alla andra förtjänar att må bra. 

Frågor? Ställ dom!