Fortsätter lägga upp bilder. Bara på Kakan, men de är väldigt många bilder på henne och ja... fyfan va de skär till i hjärtat varje gång jag ser bilderna på henne. Världens busigaste, gnälligaste och gosigaste unge. Jag glömmer aldrig blicken jag fick sista dagen, när hon stod uppe med dom andra småbarnen och vinkade hejdå till mig. Usch, det kan ha varit en av dom jobbigaste stunderna jag varit med om. Och min fina Michael som bara grät. Nej, idag har jag verkligen tagit tag i alla dessa känslor. Jag har gråtit, skrattat, känt mig tom och väldigt elak. Jag svek dom liksom. Men stolt, för jag gjorde bra saker för dom också. Det är svårt och det är tusen olika känslor som svamlar runt nu när jag kikar på bilderna, Någon gång kommer jag nog kunna hantera det här. Hade någon frågat om barnen idag hade jag brutit ihop, så vill jag inte att det ska vara. Jag vill kunna svara på frågor om dom med ett leende på läpparna, för dom har gjort så mycket för mig. Även fast det kanske inte märks utåt så har mitt tankesätt ändrats, jag känner inte den där ständiga stressen. 

Men nu blev det här mycket längre än planerat, sovdags! PUSS