tänk hur fort allt kan gå..

egentligen

jag vill inte ge upp,

men hur kan man rädda något så här stort?

jag vill inte mer nu,

jag ger upp.. förtillfället iallafall.

Allting känns så förvirrande, ni anar inte. Och jag vet inte hur jag ska kunna förklara?

Det känns som om allting blir för privat, men vadå.. det handlar ju om mig och mitt liv, som en hel del av er redan vet massvis om. Hur mycket kan jag berätta?

Jag skulle kunna skriva flera meter långt inlägg om vad jag känner just nu, förklara in i minsta detalj. Men endå så vet jag inte vad jag känner. Är inte det konstigt?

Jag är lycklig, men olycklig.

Vad är värt att bry sig om?

Att kämpa för?

Är det ens värt att anstränga sig? Att lägga ner tid på att tänka?

Jag känner att det här blir lite hmm, flummigt och osammanhängande inlägg. Men ni får mina tankar serverade på silverfat, haha ;) Det är så här det är i mitt huvud hela tiden, jag känner mig oerhört tankspridd och glömsk.

Jag har ett så sjukt svårt beslut.

Det finns positiva saker som jag kan gå miste om, men just nu upplever jag även negativa saker.

Är det värt att chansa?

"Why do I still care?"

Jag tyckte om de här:
"jag gjorde upp en eld för dig

men nu brinner hela skogen"