Tänk att Elvira är över en månad gammal redan, hur kan tiden gå så galet fort nu när den gick så himla långsamt när jag var gravid? Jag älskar henne bara mer och mer för varje dag som går ❤️

Jag tröttnar aldrig på att titta på henne och sitter ofta å skrattar åt alla roliga miner hon gör i sömnen. De stunder Mathias tar henne så jag får lite tid för mig själv saknar jag henne galet mycket, hur skumt är inte de? Jag är i samma lägenhet, oftast ser jag dom, och ändå saknar jag henne? Å de gånger vi är ute och åker å hon somnar i bilbarnstolen... Då kan hon ju bli sittandes där en timme efter att vi kommit hem, egentligen vill ja bara ta upp å pussa på henne men samtidigt vill man inte väcka en sovande bebis... Då får man en bebis som är ledsen i timmar istället. 

 

Har jag berättat att vi ska flytta? Vi har fått en trea i huset brevid som vi får nycklarna till i juni! Så glada!! Andra saker jag är glad över och ser fram emot: Sonya flyttar hem, vi ska åka till Göteborg -bo på hotell, hänga med mina bästisar och se mumford and sons (!!!!!!!), dopet som vi just nu planerar inför, resan till polen -att Elvira ska få ett  pass när hon bara är några månader... Så sött! 

De är lite av allt som jag ser fram emot, men jag längtar inte... För man ska ju leva i nuet haha! 

 

Saker man uppskattar lite extra nu när man har en liten i familjen: en frukost tillsammans medan hon sover, eller egentligen alla måltider hon sover igenom... De är rätt gött att slippa kasta i sig maten. 

Att få duscha, när M har Ellie så jag kan stå kvar i den varma duschen lite extra länge är lyx! 

Igår kunde jag lägga ner henne på filten när hon somnat, och hon sov vidare, så jag kunde krypa upp brevid M och bara kramas genom en hel film... Så himla mysigt❤️ De känns viktigt att hinna med varandra också, så inte all tid och fokus hamnar på vårt lilla hjärta. 

 

Påtal om annat, ni som hittar hit från Facebook... Ni vet att jag inte länkar alla mina inlägg där va? Jag har skrivit ett inlägg och Mathias har skrivit sin förlossningsberättelse utan länk till fejjan... Så vill ni läsa dessa så klicka in på bloggen. Tycker Mathias skrev så himla bra, vart glad av att läsa hans inlägg. 

...är fint! Jag älskar att vara mamma och jag älskar att se Mathias vara pappa. Sen att vi har världens underbaraste bebis gör ju inte saken sämre heller! Men våran dam har krånglat några kvällar nu, övertrött har hon vägrat somna, ingenting har passat å hon bara gnäller. Torr blöja, full i magen och hud mot hud å ändå gnäll... De är då jag blir extra glad att vi är två i de här, för när man kämpat i vad som känns som en evighet och fortfarande inte kan göra sin bebis nöjd känns de inte bra och då är de himla skönt att M kan ta över. Häromdagen fick han ta över så jag fick gråta ut en stund och sen somnade jag, efter ungefär en timme fick jag en sovandes bebis brevid mig ❤️ 

Hade någon för en månad sen sagt "du kommer skratta när du får spya i ansiktet" hade jag nog frågat om hen va frisk i skallen... 

På nätterna när magen är fylld och blöjan är bytt får jag en liten mys-dam, hon vill gärna ligga panna mot panna, hålla en hand i mitt hår eller på min kind samt hålla hand med andra handen. Så de gör vi, varje natt. Samtidigt ligger jag och blundar samt sjunger. Då och då tittar jag upp för att se om hon somnat. 

Så inatt när jag kollade upp efter ett tag hinner jag inte se så mycket innan jag har en mjölkig spya i ögat som även rinner in i näsan och ner över hela kinden. Och min reaktion? Jag började skratta!! För de var ju trots allt inte första gången jag fick en mjölkig spya i näsan haha! Livet alltså, va man förändras. 

Men trots spyor, som hon ofta siktar in å lägger i mitt hår, mjölkfläckar på kläderna och lite påsar under ögonen så kan jag helt ärligt säga att jag är lyckligare än någonsin. Och de är tackvare dessa två: 

Halloj!

 

Ingen aning om hur jag ska skriva detta så jag kör bara.

 

Den 15e var vi ju då på mall of scandinavia samt diverse ärenden, därav så var vi borta hela dagen och kom inte hem förrän 2130~. Vi gjorde oss i ordning för sängen, därefter färdknäppade vi och jag somnade strax därefter, ungefär vid 00:00~. En timme senare så väcks jag av att en uppspelt Johanna står i dörren o ropar mitt namn, "Mathias, MATHIAS, du måste upp nu!".. Då förstod jag ganska fort vad som höll på att hända.

 

Sprang in efter henne in på toan där vattnet hade gått o ytterliggare en värk satte igång, då hade hon haft värkar i en timme. Färdknäppen hade uppenbarligen gjort sitt jobb.

 

Efter samtal med barnmorska så ställde sig Johanna, två alvedon rikare, i duschen medans jag tog tag i diskberget* vi hade sparat på.

 

Efter ytterliggare en och en halv timme så ringde vi Danderyd igen och dom bad oss komma in. Jag flängde och far, uppenbart stressad enligt vissa, lugn som en filbunke samt koll på allt och lite till enligt somliga.

 

Väl på danderyd.. (Allt härifrån fram tills förlossningen har nästan flytit ihop till en stor svart massa, så skiljer sig min och Johannas historia så är det säkerligen hennes som stämmer).. Så visades vi in på ett rum med två sängar. Dom fäste två band runt Js mage, en för att mäta värkarna och en för att se så Elvira mådde bra. Därefter kontrollerade dom så att Elvira fortfarande låg som hon skulle, med huvudet nedåt, vilket hon såklart inte gjorde tyckte den första barnmorskan som kallade in en kollega för att få en andra åsikt. Barnmorska nr2 tyckte samma sak och en läkare kallades in för att göra ultraljud, där de mycket riktigt visade sig att Elvira låg med rumpan nedåt.

 

Efter en snabb diskussion om alternativen så bestämde vi oss för kejsarsnitt. Preliminära tiden var 0615 eller något liknande. Därefter fick J någon slags medicin för att stoppa värkarna.

 

Tiden bara flög förbi även fast vi bara låg i en varsin säng inne i rummet och försökte sova, plötsligt var klockan kalle men i sista sekund så sköts operationen upp och vi fick en ny tid vid 0815~. Också den tiden sköts upp, nu började man bli otålig.

 

Så, klockan 0940~ så körde vi upp till operations-avdelningen för sista gången och klockan 1000 så sattes operationen igång. Jag var nervös som aldrig förr och Johanna var livrädd vilket i sin tur skrämde upp mig också. Mina händer skakade alltså okontrollerat när jag höll dom rakt ut framför mig. Sen av bara farten, klockan 1008 så kom hon, de lilla miraklet vi bara gått och väntat på i alla dessa månader. Som Per Gessle en gång sjöng "Här kommer alla känslorna på en och samma gång", alla bra känslor bara välde över en när man hörde henne skrika för första gången, man visste inte riktigt var man skulle ta vägen helt ärligt. Ren glädje.

 

Jag fick följa med barnmorskan ut till ett litet rum jämte operationssalen, där jag fick klippa navelsträngen. Eftersom Elvira hade legat i säte så länge så låg hon med benen nästan uppe vid öronen, såg riktigt läskigt ut och jag undrade för en sekund om dom brytit båda benen på henne när dom tog ut henne men min tanke avbröts av att barnmorskan berättade just det om att hon legat i säte.

 

Därefter bar jag in Elvira och la henne hos J. Medans dom sydde ihop J igen så kunde vi bara beskåda den lilla tjejen som nu låg hos J och le.

 

När allt var klart rullade dom ut J till en uppvakningsavdelning, aldrig varit så stolt som när jag bar Elvira på vägen dit, alla kollade och log, jag log tillbaka fast ännu större, bättre och snabbare.

 

Där blev vi kvar ett par timmar, som bestod av amning, mätning och vägning. Elvira mätte 50cm och vägde 3400 gram.

 

Sedan fick vi komma upp på avdelningen vi skulle kalla hem i ett par dagar. Vi bara mös, mös och försökte vakna till ur chocken jag tror vi både led av.

 

Jag känner mig så stolt, både över den lilla flicka vi nu har men också över min kära sambo som har varit så otroligt stark hela graviditeten, hon har drabbats av allt och lite till och ändå krigat vidare. Tack för att du gav oss våran dotter.

 

 

 

*Det här var alltså ett berg av disk, att jämföra med höjden av Kebnekaise ungefär.

... Som ni förstår av rubriken så ska jag skriva min förlossningsberättelse nu. Den kommer bli lång, bara så att ni vet! Mathias har lovat att skriva en här också sen :) 

 

Jag klev upp runt 8 på måndagmorgonen (15/2) och gjorde iordning gofrulle med pannkakor och jordgubbar som fanns kvar från buketten jag fick av M på alla♥-dag.

Det börjar bli outhärdligt att vara gravid nu, jag har så ont. Jag tar mig knappt inte upp från liggande läge till sittande utan hjälp, de gångerna jag inte har hjälp så blir det en hel del svordomar och flaxande med armarna innan jag väl är uppe. Jag är verkligen imponerad över de som klarar av att gå igenom en graviditet på egen hand. Jag känner spontant att jag inte hade överlevt utan min fina sambo. Han hjälper mig upp, hämtar saker så att jag ska slippa resa mig i onödan, strycker mig över magen såfort han märker att det smärtar, håller håret när jag måste spy, tröstar mig när jag gråter... även när jag gråter utan egentlig anledning. Han är verkligen bäst!

 

Idag är vi nere på ensiffrigt i nedräkningen, när jag konstaterade det imorse kollade vi på varandra med uppspärrade ögon... haha paniken! Som vi längtar, men det har känts så långt bort. Det har ju "varit flera månader kvar" så länge och helt plötsligt så kan vi säga "nästan bara en vecka kvar"... det är svårt att smälta att vi snart blir en liten familj. Vi är vuxna på riktigt nu ju?!

 

Jag längtar iallafall, så jag får va vaken om nätterna av en anledning. Nu sover jag knappt pga smärtan i ryggen, jobbiga sammandragningar, ständiga nattliga toalettbesök och antagligen massa nerver. Så jag ligger bara och vrider å vänder på mig, försöker hitta en bra sovställning men detta är nästintill omöjligt så det slutar oftast med att jag måste gå upp och äta nesquik (♥♥♥) å se nån film för att sen kunna gå in till sängen och bara totaldäcka. Jag vet att det antagligen kommer bli många vakna nätter i framtiden, men då är det för att våran dotter kommer behöva något. Jag kommer ha något att vara vaken för, inte bara vara vaken för att kroppen är dum. Kom nu lilla vännen! Vi väntar på dig♥

Jag vet inte hur det är möjligt, men imorse när jag vaknade hade jag glömt bort att jag var gravid. Jag fick dock en påminnelse om statusen rätt snabbt, i form av en hård spark upp mot revbenet. Jag är facinerad men samtidigt livrädd över att det ligger en människa i min kropp. Och nervös över att hon snart är ute. Och att jag ska ta hand om henne, vara hennes mamma resten av mitt liv. Men det är en häftig känlsa samtidigt.

 

Iallafall, våran lilla lånehund Lotta har varit här ganska mycket den senaste tiden å nu när hon inte är här saknar jag henne konstant. Världens bästa sällskap när man ligger hemma och har ont. Hon mös med magen, vi lekte lite och hon fick mig att komma ut på korta promenader varenda dag. Jag saknar lite att ha hund på heltid, men vill helst inte bo i lägenhet och ha hund. (OBS! Marie: Läs inte kommande mening, haha♥) Men nästa gång hon är här kanske jag kidnappar henne så hon blir kvar för alltid, för usch så jobbigt det är när hon ska åka härifrån. När hon åkte hem i fredags så fick M gå ner och lämna henne, så satt jag kvar uppe i lägenheten å storbölade. Tänk att man kan bli så fäst vid en liten vovve? Men titta så söt hon är:

Usch så nervösa vi är! Häromdagen blödde jag rätt mycket, så vi ringde förlossningen men fick avvakta i ungefär en halvtimme... under de 30 minuterna hann vi inse att vi verkligen inte är redo mentalt än. Rent materiellt är vi färdiga, bb-väskan står redo och allt annat är klart. Men vi har inte insett att vi inom några veckor kommer vara en egen liten familj, vi kommer nog inte förstå det förens hon är ute. Men blödningen avtog och vi slapp åka in, nu andas vi igenom några förvärkar som kommer då och då å försöker mest njuta av de sista dagarna.

Jag sover väldigt dåligt och gråter ofta... Jag avundas dom som känner sig fin när dom är gravida, jag har aldrig vantrivts så mycket i min egna kropp som jag gör just nu. Jag känner mig stor som ett hus, otymplig, randig och hängig. Har aldrig några kläder som är fina, det enda som passar är ju mjukiskläder och jag är såååå less på leggings och linnen.

Sen har jag haft turen att slippa vara galet hormonell, visst... jag har haft mina dagar precis som alla andra. Men jag har inte gråtit till reklamfilmer osv som man hör att gravida "ofta gör". Det kom nu mot slutet, jag ringde tillexempel Mathias en dag påvägen hem från jobbet och vi småpratade om allt möjligt, sen från ingenstans började tårarna forsa. Och dom slutade inte. Så jag satt å storbölade på bussen, Mathias fattade ingenting men när jag samtidigt skrattade började han retas. Sa saker i stil med "Men älskade älsklingen hur är deeeet?!" och tror ni tårarna slutade rinna då eller? NEJ! Det forsade ännu mer såklart. Himla svårt att förstå. Men kul i efterhand.
Mindre roligt är det de få gångerna jag bråkat på honom, men han har världens bästa tålamod och förstår mig.. Man kommer långt genom att prata med varandra! Min bästa sambo, kommer bli en så bra pappa♥

Ja, mina nära å kära hade alltså i några månader planerat in en babyshower. Mathias har lyckats hålla detta hemligt och jag förstår inte hur han klarade av det. Jag blev så himla rörd, blir det fortfarande när jag tänker på det, att dom lagt ner så mycket tid och pyssel för att överraska mig. BÄSTA NI♥
Amanda och Sonya skulle komma hem till mig för te och skitsnack, så jag skriver till dom en timme innan vi har planerat att ses bara för att säga att jag är vaken osv... och ingen av dom svarar! På 45min!!! Så irriterad jag vart haha. Men sen var dom påväg och vi hann sitta i köket och babbla en timme innan Amandas mamma behövde smakråd så vi drog över dit. Och där va de ballonger å tårtor osvosv och sen hoppas Mathias familj fram också, vart så chockad över att se dom i byn haha. De vart en himla fin dag, först fikade vi och sen lite lekar. Dom fick klippa till en bit plast-måttband och gissa magen, Amandas mamma vann... på andra plats kom Mathias och trea vart Amandas pojkvän Johannes. Sen fick alla gissa datum och det visade sig att alla tror att jag kommer gå över tiden. 29 februari var det populäraste datumet och jag å min mor gissade båda på den 3mars. Men jag hoppas ju lite på att hon kommer ut runt den 10februari helst.
Sonya hade pysslat ihop ett jättefint blöj-slott. Vi fick fina presenter och sen satt vi och pratade bebis-bajs osv i flera timmar haha. Sen tog vi oss hemåt till kungsängen igen, nu blir det vila och ännu mer vila i några dagar. Stort tack igen alla som ordnat detta fina till mig, och tack till er som ville komma men som inte kunde. 

Så sedan sist: Vi har haft middagsgäster, fikat hos grannarna, en eftermiddag va vi på hovet och kollade på djurgården-brynäs, Jenny och Cecilia från jobbet var här och åt middag, Amanda&Johannes bodde här i helgen, vi var och födelsedagsfika i märsta, klippte håret, fikade, såg nya hungergames och var på julmarknad i gamla stan. Jag och min älskade M firade ett år tillsammans, vi hade tänkt att äta middag ute men båda var så himla trötta efter en väldigt aktiv vecka så vi lagade mat hemma och mös med efterrätt framför en Harrypotter film. Han kom hem med 7stycken jätte fina rosor till mig ♥

Vi har ju inte kunnat göra så himla mycket de senaste månaderna pga att jag kramat toaletten och sen mest bara sovit... så det är så himla roligt att kunna vara lite social igen. Visserligen måste jag fortfarande vila mitt på dagen för att orka med kvällarna, men det går helt ok ändå. Idag somnade jag 2.5h när jag kom hem från jobbet, så slut efter gårdagens kvällsmöte och aw med jobbet. Jag va SÅÅÅ bitter när alla satt och drack öl å jag fick dricka en ogod pepsi.

Bebis update: Hon är ca 36cm lång och väger ca 1.5kg. Det är en väldigt livlig dam som just har hittat min blåsa, den kramar hon gärna... speciellt när jag har långt till närmsta toalett. Annars har jag börjat känna av att hon hickar och de är så himla häftigt och mysigt. Tänk att jag snart har henne hickandes i min famn istället! Vi gick in i vecka 30 igår och har alltså bara 75dagar kvar till beräknad födsel. Jag har gått upp 6kg vilket känns helt ok, hittills syns det bara på magen. Men jag upplever att mina ben är lite svullna på kvällarna så jag måste nog leta fram stödstrumporna som jag köpte när vi skulle ut och flyga i somras. Ryggen gör ont men jag har fått övningar från sjukgymnasten som underlättar lite, tröttheter sitter i men är inte lika extrem. Jag mår egentligen ganska bra. Kan dock inte borsta tänderna på mornarna utan att må illa vilket är väldigt jobbigt, i början av veckan så råkade jag till och med spy i handfatet för jag hann inte vända mig till toaletten.... så himla vidrigt haha!
Min mage börjar bli stor nu:

Det är 154 dagar sen vi plussade, och bara 86 dagar kvar tills hon är beräknad att komma.. det känns så himla skönt att få se dagarna minska (inte för att de finns någon annan möjlighet... men aah ni förstår?!) och inse att jag inte kommer ha ont så himla länge till. Jag klarade av att spy ungefär 80dagar irad, varje dag fleeeera gånger om dagen och de hemska dagarna har jag nästan glömt bort nu... så jag måste försöka tänka positivt nu inför de sista månaderna också.
Häromdagen var M ut med jobbet, och jag satt hemma och var lite bitter... hade spytt upp massor med te och var lite avis på att han får dricka öl osv. De där är lite konstigt, för när jag inte var gravid så drack jag inte så himla ofta... men nu kan jag sukta efter en öl flera gånger i veckan. Så när han kom hem sen så berättade han om kvällen och sa att han hade ätit lite för mycket så han vart så där illamående matkomig, så utbrister jag "Men åååååh va glad jag blir av att höra de!!"....... Verkligen världens bästa flickvän?! Hahahaha :)
Men på riktigt, vad vi tjejer får stå ut med under graviditeten. Illamående/massa spyor, ryggsmärtor, krångliga magar, sömnlösa nätter eller nätter med massa konstiga drömmar, svängande humör osvosv. Hade det inte varit lite mer rättvist att dela lite på krämporna? Tur iallafall att jag har världens bästa kille som stöttar mig genom allt och verkligen underlättar livet för den här flodhästen... för de är typ så jag känner mig, och jag är inte ens så stor än sägs de. GUD! Hur ska jag klara tre månader till? Får jag gå i ide och vakna när de är dags för henne att komma ut?

Men jag tror tiden kommer gå snabbt nu, har massor att se fram emot. Nästa helg ska jag bjuda några kompisar från jobbet på middag, sen kommer kanske bästis å hänger här hela helgen med. Jag å M ska på 1års-dejt och sen har vi även biljetter till lucia movie night. Därefter kommer bästa Sonyyy och bor hos oss i några dagar innan vi gör sällskap hem till byn och firar jul. Jag å M ska fira nyår med middag på stan, i början av januari får jag börja plocka fram bebis grejer och bädda hennes säng osv. Sen fyller Mathias år och vi kanske orkar med en alla ♥-dag dejt å sen är hon nog hos oss strax där efter. Och sen i maj ska hela lilla familjen ner till göteborg och tillsammans med mina två bästa kompisar ska jag få se världens bästa band, och förhoppningsvis bjuder göte på ett fint vårväder så vi kan gå promenader med vagnen och hinna med å fika på någon uteservering. Tänk att vi kommer ha en liten bebis då, åååh ♥

Jag har varit in här några gånger och börjat skriva, bara för att radera allt och fälla ihop datorn igen. Allt allt allt handlar om bebis just nu, och jag håller just på att vänja mig vid att den lilla damen som ligger i min mage från och med i somras skulle ta över mitt liv... alltså, från och med nu så kretsar allt runt henne och det känns fantastiskt. Jag ska bli mamma♥
Men allt är inte toppen tyvärr, jag mår illa i stortsett varje kväll och förra fredagen skulle jag åka till M's jobb... mitt på centralen vid 16tiden kände jag att fan, nu kommer det! Och fick ställa mig å spy i en papperskorg mitt under eftermiddagsrusningen... som att spy inte var jobbigt nog, det blir värre med publik!
Ryggen och tröttheten har jag börjat vänja mig vid. Men hormonerna. Jag kan bli sur på M när han är på jobbet för länge, inte för att han ens kan bestämma över sina tider... mest för att jag saknar honom och blir alldeles för rastlös när jag är ensam hemma. Men en kram löser allt!

Vi har fått hem en vagn som vi är så himla nöjda med, en skötväska som också är perfekt och sen har jag sytt ett babynest som vart över förväntan. Jag hade inte sytt på ca 8år så jag hoppades inte på allt för mycket, men jag tror att vi kommer använda nestet flitigt.

Häromdagen var jag och blivande mormor å tittade på Elvira, 3d ultraljud! Det var liiiite otäckt, men hon är så himla fin. Det bästa under den timmen vi fick se henne va dock alldeles i början, då gäspade hon och sen "trött-smackade" hon några gånger. SÅÅÅÅÅ sött!!!♥ Och till alla er som säger "ja men det kaaaanske kommer ut en kille, så köp inte allt för mycket rosa och gulligt... det har faktiskt hänt en av mina kompisars kompis kusins sysslings kompis syster....." (suck) så kan jag ju informera om att det kommer komma ut en liten tjej, om hon nu inte skulle få för sig å odla fram en snopp under dom sista tretton veckorna.

I min mage ligger det just en liten tjej på ca 20cm. Hon blir bara starkare och starkare för varje dag som går, det märks på sparkarna och hennes rörelser i magen. Jag är så glad över att kunna jobba igen! Visserligen är jag fortfarande väldigt trött, jag spyr någon gång då och då fortfarande och jag kommer få dras med foglossningen... men jag klarar av att komma upp om dagarna nu till skillnad från i somras då jag spenderade större tiden i sängen/soffan. 

Mitt humör har varit hemskt den senaste veckan. Det kom alltså en hel hög med hormoner i vecka 22 först, och dom är väldigt svåra att hantera. Jag är trött, har ont och mår illa å då är det inte enkelt att känna sig stor och ivägen, att hantera när alla känslor kommer samtidigt för jag kämpar redan med allt annat just nu. Så den här veckan har jag gråtit, massor, å jag och M har bråkat... under en dag bråkade vi mer än vad vi har gjort på ett helt år. Jag kände mig mest oförstådd och irriterad och M förstod väl inte riktigt vad de var som hände. Båda satt och sa förlåt och pratade ut om allt som blivit knas, så vi är sams och det är ju så mycket enklare. Imorgon kommer han äntligen hem igen efter nästan en hel vecka på jobbet, ska bli så himla skönt att slippa vara ensam! Jag tror att det bästa när jag blir arg å ledsen skulle vara att få en lång kram och ett "de blir bra älskling" ♥

För ett år sen ungefär va jag och min mor i NewYork, jag hittade en klocka som jag vart kär i men pga av tidigare resor samma år och nytt jobb så ville inte köpa den då klockan var dyr. Såhär ser den ut:

För en vecka sen ungefär var vi och gjorde rutinultraljudet. Vi fick se en frisk liten flicka som är beräknad att komma till oss den 23februari. Efteråt gick vi runt hela dagen med stora flin i ansiktet, det var så häftigt att få se henne och att få veta om det var en han eller hon. Nu kan vi prata om henne och inte den. Efter rul gick vi och shoppade lite bebiskläder och har även fått hem en spjälsäng. Nu när vi är i stortsett inboade i lägenheten så längtar jag tills januari när jag får börja pyssla fram med bebis alla saker också, tills vidare shoppar jag söta klänningar och planerar de större inköpen.

Hej! Jag har nu fått sjukskrivning 50% och jobbar 50% å ni anar inte hur kul det är att få vara tillbaka på jobbet. Att ha rutiner. Men min kropp är heeelt slut när jag kommer hem så halvdagar är det enda jag klarar av just nu, men det är bättre än inget. Jag minns när jag testade att jobba efter semestern, en och en halv dag hann jag med innan kroppen totalt gav upp, men då kämpade jag mig igenom en helg dag. Envis som jag kan vara ibland intalade jag mig själv att jag orkade och att jag visst mådde bra, men sen när Mathias mötte mig vid tågstationen och gav mig en kram så bara brast det och jag stod där med tårarna forsandes ner för kinderna och det kändes som om benen skulle ha vikt sig om inte han höll i mig. Min trygga punkt♥ Iallafall, jag vill inte riskera att börja må så igen och vill inte utsätta kroppen för den överansträngningen. Jag delar ju faktiskt med mig av min energi och näring till den lilla som ligger där inne, så det är inte så konstigt att jag inte klarar av lika mycket som vanligt.

Jag har en längre tid suktat efter julmust, gått in i affärerna och bara hoppats på att få köpa en julmust och gått ut besviken när dom inte haft det. Sån pass craving efter det att när vi ser en pall med julmust på coop så typ skuttade jag fram dit och gjorde nå glädje tjut, och sen går jag därifrån med flaskorna i handen och världens största å töntigaste leende på läpparna.

Men vi drack upp julmusten och jag ville såklart ha mer. Hade jag fått så skulle jag köpa hem alla julmustar som fanns på coop, men när vi stod där så tänkte jag att 4st kanske är lagom... så jag börjar packa ner de i påsen och Mathias fortsätter att blippa julmust efter julmust... det sluta med att jag fick packa ner 8st flaskor!!! Gissa hur nöjd jag såg ut när vi gick ut från affärn?!! 
Jag hade för tillfället kunnat överleva på julmust, satsumas och tomtegröt♥ Så galet gott. De roliga är att tomtegröt brukar jag inte gilla så värst mycket, jag måste få äta det på julaftonsmorron men sen är jag liksom nöjd tills julen därefter. Nu däremot kan jag äta det till frukost och middag om jag är ensam hemma haha.

 

En annan sak som har hänt; häromkvällen när M var iväg och jobbade så hade vi smsat och sagt godnatt. Jag läste lite bloggar och när jag skulle lägga ifrån mig telefonen så är det blött i sängen... Efter ett tag inser jag och då kände jag bara att jag måste berätta för Mathias direkt! Så jag ringer honom och när han svarar låter det som om han just hunnit somna och jag väckt honom... men jag bara skrek "DET RINNER!! DET RINNER!!!!! JAG LÄCKER!!!!" och han fattar ingenting, hahaha sen berättade jag även nyheten lite lugnare. Men snacka om att detta kom som en chock för mig, det är ju bara halvtid och jag går redan runt och läcker? Mest på nätterna dock, kan vakna upp i en liten pöl typ, men jag måste köpa något skydd att lägga i bhn redan nu. Hahahaha de här känns hel sjukt!

Och idag ska vi få se våran lilla bebis, den lilla som ligger i min mage och gör så att min kropp spökar. Så spännande♥

Min sista dag som sjukskriven, fyfan va jag ser fram emot att få rutiner igen. Jag ska ta en promenad in till centrum, hämta lite paket och fylla på busskortet... funderar på att åka in till stan också men jag får se hur jag känner mig efter promenaden som är några kilometer. Min kropp är verkligen inte sig själv längre!
Det kommer som ni förstår bli massor om bebis i bloggen, så jag tänkte berätta lite från början.

När vi får frågan "var det planerat" så säger vi både ja och nej. Jag har alltid påverkats så himla negativt av ppiller, så vi bestämde att jag skulle skydda mig hormonfritt. Så jag betalade för ett helt år med naturalcycles, ett preventivmedel som går ut på att man tar tempen varje morgon och iåme att man får högre temp vid ägglossning osv får man dagar i appen som visar när man är "skyddad" och när man behöver skydda sig... vi slarvade. Båda visste risken/chansen men ja, vi slarvade iallafall. 
Och jag fick bara ondare och ondare i brösten, det vart så illa att jag ville gråta när jag tog av mig bhn och jag vaknade av smärtan som uppstod när jag skulle vända mig på nätterna. Så en morgon när jag (som vanligt) vaknade innan Mathias gick jag upp och tog ett test, ett sånt där super billigt (och opålitligt typ) som jag hade hemma... Ett starkt streck syntes från avståndet (satt någon meter bort och väntade i fem minuter)... så jag tänkte "falskt alarm!". När jag tar upp det för att gå å slänga det ser jag de där andra yttepytte-suddiga strecket. Så jag tog fram google, och japp... flera gravida har sett ett så suddigt streck. Jag fick panik.

 

Fixade frukost, väckte M och vi satt ute på balkongen som vi just fått klart. 27juni och jag hade planerat flera vin-kvällar med en godvän och skvaller på balkongen under sommaren... Så jag visar en bild på testet, frågar hur många streck han ser. Efter ett tag säger han 2. Efter ett tag förstår han också att det är mitt test och världens leende dyker upp i hans fina ansikte. Vi bestämde dock där å då att vi skulle göra ett bättre test, så hela dagen går vi runt och låter bli att tänka på att det kanske låg en bebis i min mage... lättare sagt än gjort, men vi köpte nya test och jag har nog aldrig längtat efter att få gå och lägga mig så mycket. Jag vaknade vid 7tiden dagen efter av att Mathias låg och kollade på mig... "är du inte kissnödig än?!" haha♥ 
Så jag gick och gjorde testet, fort på med locket och kastade tröjan över stickan. Sen gav jag de till M och han fick läsa av de efter att timglaset slutat snurra... sen gav han mig de:

Om två dagar går jag in i vecka 20, vilket betyder halvtid. Jag fick reda på att bebis fanns i magen i vecka 6, så jag har alltså varit gravid i 14 veckor... om man ska räkna den tiden jag har vetat om det haha. Men vad jag ville komma till: Det är en EVIGHET kvar ju! 
Men det känns lite lättare nu när jag har börjat känna av bebis varje dag, och några kvällar i rad har jag fått några lätta buffar när jag hållt händerna på magen. Nu längtar jag bara tills han blir lite starkare så att Mathias också får sig en spark haha♥

Här är en bild på hur magen såg ut i början av vecka 19, jag börjar bli stoooor:

Jag mår liiiite bättre *pepparpeppar*. På torsdag ger jag jobbet ett till försök och jag hoppas verkligen att jag klarar av det den här gången. Jag saknar att ha något att göra, att prata skit med kollegorna och möta kunder varje dag. Igår var vi på ikea och shoppade hem de sista stora sakerna vi behövde till lägenheten, nu är det bara små pyssel som en kökslampa och nån matta plus annan dekoration som behövs men det är inte bråttom. Så idag har jag börjar pussla ihop allting, det är många små saker som ska passa in på rätt ställe... det är lite frustrerande att jag inte har den orken jag är van med, nu kan jag städa/möblera i ungefär en kvart innan jag måste sätta mig och vila i nästan en timme. Men ja, det går sakta men säkert framåt och det börjar likna ett hem nu.
Snart ska vi även köpa bebissäng och fixa med skötbord å alla andra bebissaker... längtar! 

 

Imorgon ska vi nog till kista så att jag får klippa mig, håret växer som ogräs! Sen måste jag även införskaffa mig ett par nya bhar, så less... ingen bh passar längre och det är även här mina första små bristningar har kommit. Sluta växa!!! 
Ibland saknar jag min egna kropp, nu känner jag mig mest stor hela tiden och får fortfarande inte riktigt bestämma över vad som äts. Och jag kan som sagt inte vara så aktiv utan att behöva långa pauser efteråt. Men 20 veckor till, sen kommer världens finaste lilla människa hålla mig vaken om nätterna, spy och säkert bajsa på mig men ändå vara älskad till oändligheten. Jag längtar♥

Så, jag kom tillbaka till jobbet en och en halvdag innan jag vart sjukskriven igen. Denna gång till slutet av september. Spyorna började dö ut efter ett tag och nu har jag inte spytt på en vecka. LYCKA! Men resten av kroppen... huvudvärken från helvetet och konstant trött. Ryggen har börjat ta stryk. Men magen har börjat synas lite ibland♥ Här är en bild på en större kvällsmage:

Igår skulle vi åka till byn och fira min älskade guddotter som fyllde 5år, men jag hade så himla ont i magen att jag inte ens kunde stå upp rakt stundvis så de vart en sväng till gyn akuten. Vid 00.45, efter över 5timmars väntan, väckte dom oss... jag hade lyckats somna på en brits och Mathias satt och sov i en väldigt oskön ställning på stolen brevid. Allting såg bra ut med bebis och de kändes så skönt att få se lilla hjärtat slå. Men vad som gör att jag har så ont i magen kom dom inte fram till. Så vi fick åka hem. Egentligen utan att vi blev nå klokare... men så länge bebis mår bra så kan jag ha ont i magen. Jag överlever. Det blir några fler timmar i soffan framför serier tills vidare helt enkelt. 

Åh jag längtar efter att få jobba igen, att orka göra saker osv... Så himla less på den här lägenheten just nu! Meeen efter rutinultraljudet som vi ska på om ca 2 veckor ska vi börja shoppa bebiskläder och fixa i ordning lägenheten, som jag längtar♥ PUSS så länge!

Innan våran resa hade jag sån ångest, jag ville verkligen inte åka. Jag var inte beredd på att ligga och svettas samtidigt som jag spydde. Men barnmorskan sa att man kunde må bättre av miljöbyte så vi åkte till Rhodos. Själva resan dit gick smidigt, jag åt min lergigan comp till frukost och klarade av hela flygturen utan att spy. Kände mig otroligt het i mina stödstrumpor och med spypåsen förberedd brevid mig haha! 

Vi bodde på ett fint hotell och hade utsikt över poolen och havet från balkongen. Spenderade i stort sett hela dagarna i en solstol vid poolen, läsandes och vi drack en å annan drink. Jag som hade haft en craving efter att få bada i klor vatten bara älskade att få hänga i poolen... och nu när vi är hemma igen längtar jag som en galning efter att få åka till ett badhus och få känna klor-lukten igen. Fan va sjuk man är ibland alltså haha! 

Vi gjorde en utflykt under resan och det blev till grannstaden Lindos. Mathias fick sin dos av historia och jag fick träningsvärk i vaderna av att gå upp till den gamla borgen. Men det var häftigt att se. Det blåste vääääldigt mycket där dock så att ha klänning var inte det smaraste klädvalet, men alla shorts klämmer över magen sååå.

Under resans gång spydde jag bara tre gånger, så det kändes lite lyxigt. Jag klarade av en och en halv dag på jobbet innan Mathias fick hämta mig, spydde som en galning. Och huvudet -exploderar! När ska detta gå över? Igår efter att jag vilat några timmar spydde jag i tre omgångar på ca 1timme... det här börjar kännas som en två månaders lång influensan och jag börjar på riktigt ledsna på detta... Men, här har ni några semester bilder:

Idag är det exakt två månader sen jag bloggade sist, då längtade jag som en tok efter semestern och att få njuta av ledigheten. Strax efter det vart jag sjukskriven och fick sammanlagt nästan 8 hela veckor ledigt... dock har jag inte njutit så mycket av dessa. Jag har spenderat större delen av tiden med huvudet i toaletten, tokgråtandes och med konstanta spy attacker. En extrem trötthet och ett galet bra luktsinne vilket har resulterat med extra många besök till toaletten.