Idag är våran lilla bebis hela 6veckor gammal, hur fort går inte tiden? Vi har börjar vänja oss med livet som en liten familj, och vid tanken på att hon faktiskt är vår... det var väldigt overkligt i början och kan fortfarande kännas lite overkligt då och då. Vi är ense om att hon är det bästa som har hänt oss♥ 

Tänkte lägga upp lite blandade bilder från den senaste tiden: 

Tänk att Elvira är över en månad gammal redan, hur kan tiden gå så galet fort nu när den gick så himla långsamt när jag var gravid? Jag älskar henne bara mer och mer för varje dag som går ❤️

Jag tröttnar aldrig på att titta på henne och sitter ofta å skrattar åt alla roliga miner hon gör i sömnen. De stunder Mathias tar henne så jag får lite tid för mig själv saknar jag henne galet mycket, hur skumt är inte de? Jag är i samma lägenhet, oftast ser jag dom, och ändå saknar jag henne? Å de gånger vi är ute och åker å hon somnar i bilbarnstolen... Då kan hon ju bli sittandes där en timme efter att vi kommit hem, egentligen vill ja bara ta upp å pussa på henne men samtidigt vill man inte väcka en sovande bebis... Då får man en bebis som är ledsen i timmar istället. 

 

Har jag berättat att vi ska flytta? Vi har fått en trea i huset brevid som vi får nycklarna till i juni! Så glada!! Andra saker jag är glad över och ser fram emot: Sonya flyttar hem, vi ska åka till Göteborg -bo på hotell, hänga med mina bästisar och se mumford and sons (!!!!!!!), dopet som vi just nu planerar inför, resan till polen -att Elvira ska få ett  pass när hon bara är några månader... Så sött! 

De är lite av allt som jag ser fram emot, men jag längtar inte... För man ska ju leva i nuet haha! 

 

Saker man uppskattar lite extra nu när man har en liten i familjen: en frukost tillsammans medan hon sover, eller egentligen alla måltider hon sover igenom... De är rätt gött att slippa kasta i sig maten. 

Att få duscha, när M har Ellie så jag kan stå kvar i den varma duschen lite extra länge är lyx! 

Igår kunde jag lägga ner henne på filten när hon somnat, och hon sov vidare, så jag kunde krypa upp brevid M och bara kramas genom en hel film... Så himla mysigt❤️ De känns viktigt att hinna med varandra också, så inte all tid och fokus hamnar på vårt lilla hjärta. 

 

Påtal om annat, ni som hittar hit från Facebook... Ni vet att jag inte länkar alla mina inlägg där va? Jag har skrivit ett inlägg och Mathias har skrivit sin förlossningsberättelse utan länk till fejjan... Så vill ni läsa dessa så klicka in på bloggen. Tycker Mathias skrev så himla bra, vart glad av att läsa hans inlägg. 

...är fint! Jag älskar att vara mamma och jag älskar att se Mathias vara pappa. Sen att vi har världens underbaraste bebis gör ju inte saken sämre heller! Men våran dam har krånglat några kvällar nu, övertrött har hon vägrat somna, ingenting har passat å hon bara gnäller. Torr blöja, full i magen och hud mot hud å ändå gnäll... De är då jag blir extra glad att vi är två i de här, för när man kämpat i vad som känns som en evighet och fortfarande inte kan göra sin bebis nöjd känns de inte bra och då är de himla skönt att M kan ta över. Häromdagen fick han ta över så jag fick gråta ut en stund och sen somnade jag, efter ungefär en timme fick jag en sovandes bebis brevid mig ❤️ 

Hade någon för en månad sen sagt "du kommer skratta när du får spya i ansiktet" hade jag nog frågat om hen va frisk i skallen... 

På nätterna när magen är fylld och blöjan är bytt får jag en liten mys-dam, hon vill gärna ligga panna mot panna, hålla en hand i mitt hår eller på min kind samt hålla hand med andra handen. Så de gör vi, varje natt. Samtidigt ligger jag och blundar samt sjunger. Då och då tittar jag upp för att se om hon somnat. 

Så inatt när jag kollade upp efter ett tag hinner jag inte se så mycket innan jag har en mjölkig spya i ögat som även rinner in i näsan och ner över hela kinden. Och min reaktion? Jag började skratta!! För de var ju trots allt inte första gången jag fick en mjölkig spya i näsan haha! Livet alltså, va man förändras. 

Men trots spyor, som hon ofta siktar in å lägger i mitt hår, mjölkfläckar på kläderna och lite påsar under ögonen så kan jag helt ärligt säga att jag är lyckligare än någonsin. Och de är tackvare dessa två: 

Halloj!

 

Ingen aning om hur jag ska skriva detta så jag kör bara.

 

Den 15e var vi ju då på mall of scandinavia samt diverse ärenden, därav så var vi borta hela dagen och kom inte hem förrän 2130~. Vi gjorde oss i ordning för sängen, därefter färdknäppade vi och jag somnade strax därefter, ungefär vid 00:00~. En timme senare så väcks jag av att en uppspelt Johanna står i dörren o ropar mitt namn, "Mathias, MATHIAS, du måste upp nu!".. Då förstod jag ganska fort vad som höll på att hända.

 

Sprang in efter henne in på toan där vattnet hade gått o ytterliggare en värk satte igång, då hade hon haft värkar i en timme. Färdknäppen hade uppenbarligen gjort sitt jobb.

 

Efter samtal med barnmorska så ställde sig Johanna, två alvedon rikare, i duschen medans jag tog tag i diskberget* vi hade sparat på.

 

Efter ytterliggare en och en halv timme så ringde vi Danderyd igen och dom bad oss komma in. Jag flängde och far, uppenbart stressad enligt vissa, lugn som en filbunke samt koll på allt och lite till enligt somliga.

 

Väl på danderyd.. (Allt härifrån fram tills förlossningen har nästan flytit ihop till en stor svart massa, så skiljer sig min och Johannas historia så är det säkerligen hennes som stämmer).. Så visades vi in på ett rum med två sängar. Dom fäste två band runt Js mage, en för att mäta värkarna och en för att se så Elvira mådde bra. Därefter kontrollerade dom så att Elvira fortfarande låg som hon skulle, med huvudet nedåt, vilket hon såklart inte gjorde tyckte den första barnmorskan som kallade in en kollega för att få en andra åsikt. Barnmorska nr2 tyckte samma sak och en läkare kallades in för att göra ultraljud, där de mycket riktigt visade sig att Elvira låg med rumpan nedåt.

 

Efter en snabb diskussion om alternativen så bestämde vi oss för kejsarsnitt. Preliminära tiden var 0615 eller något liknande. Därefter fick J någon slags medicin för att stoppa värkarna.

 

Tiden bara flög förbi även fast vi bara låg i en varsin säng inne i rummet och försökte sova, plötsligt var klockan kalle men i sista sekund så sköts operationen upp och vi fick en ny tid vid 0815~. Också den tiden sköts upp, nu började man bli otålig.

 

Så, klockan 0940~ så körde vi upp till operations-avdelningen för sista gången och klockan 1000 så sattes operationen igång. Jag var nervös som aldrig förr och Johanna var livrädd vilket i sin tur skrämde upp mig också. Mina händer skakade alltså okontrollerat när jag höll dom rakt ut framför mig. Sen av bara farten, klockan 1008 så kom hon, de lilla miraklet vi bara gått och väntat på i alla dessa månader. Som Per Gessle en gång sjöng "Här kommer alla känslorna på en och samma gång", alla bra känslor bara välde över en när man hörde henne skrika för första gången, man visste inte riktigt var man skulle ta vägen helt ärligt. Ren glädje.

 

Jag fick följa med barnmorskan ut till ett litet rum jämte operationssalen, där jag fick klippa navelsträngen. Eftersom Elvira hade legat i säte så länge så låg hon med benen nästan uppe vid öronen, såg riktigt läskigt ut och jag undrade för en sekund om dom brytit båda benen på henne när dom tog ut henne men min tanke avbröts av att barnmorskan berättade just det om att hon legat i säte.

 

Därefter bar jag in Elvira och la henne hos J. Medans dom sydde ihop J igen så kunde vi bara beskåda den lilla tjejen som nu låg hos J och le.

 

När allt var klart rullade dom ut J till en uppvakningsavdelning, aldrig varit så stolt som när jag bar Elvira på vägen dit, alla kollade och log, jag log tillbaka fast ännu större, bättre och snabbare.

 

Där blev vi kvar ett par timmar, som bestod av amning, mätning och vägning. Elvira mätte 50cm och vägde 3400 gram.

 

Sedan fick vi komma upp på avdelningen vi skulle kalla hem i ett par dagar. Vi bara mös, mös och försökte vakna till ur chocken jag tror vi både led av.

 

Jag känner mig så stolt, både över den lilla flicka vi nu har men också över min kära sambo som har varit så otroligt stark hela graviditeten, hon har drabbats av allt och lite till och ändå krigat vidare. Tack för att du gav oss våran dotter.

 

 

 

*Det här var alltså ett berg av disk, att jämföra med höjden av Kebnekaise ungefär.