... Som ni förstår av rubriken så ska jag skriva min förlossningsberättelse nu. Den kommer bli lång, bara så att ni vet! Mathias har lovat att skriva en här också sen :) 

 

Jag klev upp runt 8 på måndagmorgonen (15/2) och gjorde iordning gofrulle med pannkakor och jordgubbar som fanns kvar från buketten jag fick av M på alla♥-dag.

Det börjar bli outhärdligt att vara gravid nu, jag har så ont. Jag tar mig knappt inte upp från liggande läge till sittande utan hjälp, de gångerna jag inte har hjälp så blir det en hel del svordomar och flaxande med armarna innan jag väl är uppe. Jag är verkligen imponerad över de som klarar av att gå igenom en graviditet på egen hand. Jag känner spontant att jag inte hade överlevt utan min fina sambo. Han hjälper mig upp, hämtar saker så att jag ska slippa resa mig i onödan, strycker mig över magen såfort han märker att det smärtar, håller håret när jag måste spy, tröstar mig när jag gråter... även när jag gråter utan egentlig anledning. Han är verkligen bäst!

 

Idag är vi nere på ensiffrigt i nedräkningen, när jag konstaterade det imorse kollade vi på varandra med uppspärrade ögon... haha paniken! Som vi längtar, men det har känts så långt bort. Det har ju "varit flera månader kvar" så länge och helt plötsligt så kan vi säga "nästan bara en vecka kvar"... det är svårt att smälta att vi snart blir en liten familj. Vi är vuxna på riktigt nu ju?!

 

Jag längtar iallafall, så jag får va vaken om nätterna av en anledning. Nu sover jag knappt pga smärtan i ryggen, jobbiga sammandragningar, ständiga nattliga toalettbesök och antagligen massa nerver. Så jag ligger bara och vrider å vänder på mig, försöker hitta en bra sovställning men detta är nästintill omöjligt så det slutar oftast med att jag måste gå upp och äta nesquik (♥♥♥) å se nån film för att sen kunna gå in till sängen och bara totaldäcka. Jag vet att det antagligen kommer bli många vakna nätter i framtiden, men då är det för att våran dotter kommer behöva något. Jag kommer ha något att vara vaken för, inte bara vara vaken för att kroppen är dum. Kom nu lilla vännen! Vi väntar på dig♥

Jag vet inte hur det är möjligt, men imorse när jag vaknade hade jag glömt bort att jag var gravid. Jag fick dock en påminnelse om statusen rätt snabbt, i form av en hård spark upp mot revbenet. Jag är facinerad men samtidigt livrädd över att det ligger en människa i min kropp. Och nervös över att hon snart är ute. Och att jag ska ta hand om henne, vara hennes mamma resten av mitt liv. Men det är en häftig känlsa samtidigt.

 

Iallafall, våran lilla lånehund Lotta har varit här ganska mycket den senaste tiden å nu när hon inte är här saknar jag henne konstant. Världens bästa sällskap när man ligger hemma och har ont. Hon mös med magen, vi lekte lite och hon fick mig att komma ut på korta promenader varenda dag. Jag saknar lite att ha hund på heltid, men vill helst inte bo i lägenhet och ha hund. (OBS! Marie: Läs inte kommande mening, haha♥) Men nästa gång hon är här kanske jag kidnappar henne så hon blir kvar för alltid, för usch så jobbigt det är när hon ska åka härifrån. När hon åkte hem i fredags så fick M gå ner och lämna henne, så satt jag kvar uppe i lägenheten å storbölade. Tänk att man kan bli så fäst vid en liten vovve? Men titta så söt hon är:

Något av det bästa jag vet är att få unna mina nära och kära fina saker. Ni vet när man hittar något som man vet att de här skulle göra henne/honom såååå glad. Det kan vara allt från ett speciellt godis till en resa. Jag älskar att unna Mathias saker, jag tycker han är värd det varenda dag. Sen köper jag inte saker till honom varje dag såklart! Han behövde en ny necessär, så då fick han de i farsdagspresent... för att öva in farsdag liksom. Och det hade han ju inte förväntat sig.

Sen hittade jag ett djurgården-glas som han bara hade ett av.. så när vi var på utlämningsstället och han små klagade över att "ooooovanligt att du hämtar ut paket typ tio gånger per dag" å sedan fick paketet i handen, jag sa varsegod och han såg vad det var så vart han så glad... och tog tillbaka de lilla klagomålet ;) Hahaha♥ Det blir lite av en present till mig själv, för jag blir glad av att göra honom glad.
Det jag ville komma till iallafall är att Mathias fyllde år nu i helgen. Och sen december, när jag kom på vad jag skulle ge honom i present, har jag längtat som en tok till hans födelsedag. Jag längtade nog mer än vad han själv gjorde. M är som ni säkert vet väldigt intresserad av 2världskriget, så i juli ska minifamiljen åka på en, visserligen kort, semester till krakow och en av dagarna har vi en gudie som ska visa oss auschwitz läger 1&2. Något som jag vet att han vill se. Sen hittade jag ett fint hotell mitt i gamla stan, men bubbelbad på rummet och utsikt mot torget osv. Allt vart bara perfekt. Vi tre ska bara mysa med god mat och turista lite, se de hemska och sen försöka koppla av lite till innan vi åker hemåt. Det ska bli så spännande.
Vi vart flera som sammarbetade med hans present, så när vi satt och åt middag med hans familj i lördags och han fick brevet där det stod om allt vart han mållös♥ Och jag känner mig fortfarande nöjd och glad som lyckades överraska honom.

Så grattis igen min älskade, nu är du närmre 30 än 20 ;) PUSS

Usch så nervösa vi är! Häromdagen blödde jag rätt mycket, så vi ringde förlossningen men fick avvakta i ungefär en halvtimme... under de 30 minuterna hann vi inse att vi verkligen inte är redo mentalt än. Rent materiellt är vi färdiga, bb-väskan står redo och allt annat är klart. Men vi har inte insett att vi inom några veckor kommer vara en egen liten familj, vi kommer nog inte förstå det förens hon är ute. Men blödningen avtog och vi slapp åka in, nu andas vi igenom några förvärkar som kommer då och då å försöker mest njuta av de sista dagarna.

Jag sover väldigt dåligt och gråter ofta... Jag avundas dom som känner sig fin när dom är gravida, jag har aldrig vantrivts så mycket i min egna kropp som jag gör just nu. Jag känner mig stor som ett hus, otymplig, randig och hängig. Har aldrig några kläder som är fina, det enda som passar är ju mjukiskläder och jag är såååå less på leggings och linnen.

Sen har jag haft turen att slippa vara galet hormonell, visst... jag har haft mina dagar precis som alla andra. Men jag har inte gråtit till reklamfilmer osv som man hör att gravida "ofta gör". Det kom nu mot slutet, jag ringde tillexempel Mathias en dag påvägen hem från jobbet och vi småpratade om allt möjligt, sen från ingenstans började tårarna forsa. Och dom slutade inte. Så jag satt å storbölade på bussen, Mathias fattade ingenting men när jag samtidigt skrattade började han retas. Sa saker i stil med "Men älskade älsklingen hur är deeeet?!" och tror ni tårarna slutade rinna då eller? NEJ! Det forsade ännu mer såklart. Himla svårt att förstå. Men kul i efterhand.
Mindre roligt är det de få gångerna jag bråkat på honom, men han har världens bästa tålamod och förstår mig.. Man kommer långt genom att prata med varandra! Min bästa sambo, kommer bli en så bra pappa♥