Snart har jag varit hemma i ett år. För ett år sen var jag med barnen nu. Jag hade den bästa veckan på barnhemmet, jag somnade och vaknade där. Var "hemma" under tiden dom var i skolan. 
På dagarna hade jag lite hemlängtan och såg fram emot att möta Kjellis på arlanda och överraska resten av min familj. På kvällarna var jag jordens lyckligaste och njöt av varje sekund. Kramades så himla mycket.

Jag är väldigt glad nu också. Jag har flyttat ihop med min fina pojkvän, jag har ett roligt jobb och min älskade familj bara två timmar bort. Men jag är stressad. Jag har börjat tänka "Vad gör jag för nytta?!". I ghana kände jag att jag verkligen gjorde något. Jag hjälpte barnen, samlade in pengar till mat och kämpade tillsammans med dom. Nu sitter jag i receptionen, eller sorterar papper... eller ställer iordning stolar. Det ger mig ångest när jag tänker på det.

 

När jag var i ghana kunde jag vara frustrerad eller ha hemlängtan. Det var inte alltid lätt att ha 40barn runt om sig som alltid ville ha min uppmärksamhet, helst samtidigt. Men jag grät inte. Jag minns att jag skrev i dagboken: Jag har inte varit ledsen på ett halvår nu. Max 3 tårar kom under min tid där, förutom sista dagen som var hemsk.
Nu är jag ledsen eller gråter pga stress kanske två gånger i månaden. 

Men jag är lycklig. Jag har det bra. Jag hade bara velat kunna göra mer, jag saknar barnen så att de värker i hjärtat. Även fast jag gjorde en bra sak i ett halvår känner jag mig ibland som världens elakaste för att jag lämnade dom efter den tiden.